Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tonsättaren och director musices Hugo Alfvén anför sdngen vid vårfesten i Uppsala 1938.
Foto Gunnar Lundh.
SVERIGES TONKONST EFTER 1850.
AV STEN BROMAN.
Vid 1800-talets mitt är romantiken den dominerande konststilen även
på musikaliskt område. Tyskarna äro nu bokstavligt talat de tongivande
kompositörerna, på samma sätt som t. ex. nederländarna behärskade
1400-och 1500-talen och italienarna barocken, 1600—1750. Fr. o. m.
klassicismens grundläggande mästare, Gluck, Haydn, Mozart och den unge
Beetho-ven, har Tyskland fattat tyglarna, och den härpå följande musikaliska
romantiken bygger icke minst på Beethovens skapelser fr. o. m.
Eroicasym-fonin, på Webers operor och på Schuberts nya liedstil — Schuberts
symfonier spelade icke någon roll i praktiken förrän under senare hälften av
nittonde århundradet. Högromantiken får till en början med Mendelssohn
och Schumann sin musikaliska huvudstad i Leipzig, och dit vallfärda
musikstuderande från snart sagt hela Europa.
Men samtidigt med att högromantiken så småningom når sin kulmen
med bl. a. Berlioz, Wagner och Liszt och även symfonikema Brahms och
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
