Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett musicerande sällskap (»Grand societé”) i Stockholm pd snörlivets, romantikens och
Franz Berwalds tid. — Akvarell av Carl Johan Ljunggren. Nationalmuseum.
sier, ballader o. s. v. Även inom de mindre formerna — bl. a. romanser och
pianostycken — äro liknande tendenser uppenbara.
Den andra riktningen fasthåller i huvudsak, även under
impressionismens i själva verket formupplösande dagar, vid den s. k. absoluta musikens
stränga krav, som icke tillåta några utommusikaliska associationer. Typiskt
är också, att tonsättarna utefter denna utvecklingslinje — till skillnad från
de yngre nationalromantikerna — även förmått framträda såsom betydande
kammarmusikkompositörer. Tonkonsten är för dem icke heller ett
begränsat nationellt, utan i första hand ett internationellt språk med helt annan
makt än esperanto. Någon bestämd gräns mellan de nämnda båda
riktningarna kan emellertid svårligen dragas före världskriget 1914. Bägge äro
givetvis influerade av samtida strömningar; nya harmoniska erfarenheter
utnyttjas på ömse håll, instrumentationsproblemen äro ibland relativt
likartade, och det finns positiva, nya idéer inom bägge lägren. Men en viss
tendens skiljer dem åt. Försöker man se utvecklingshistorien i stort, kan
man alltså likväl fasthålla vid tvenne linjer.
Södermans nationalromantiska idéer, som utgöra en svensk parallell till
Griegs norsk-norska musik, ha burit frukt i en lång rad tonsättares skapelser.
Frånsett en mängd entusiastiska, men dilettantisk, musikers alster strax
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
