Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter 1800-talets mitt, har den svensknationella romantiken på musikens
område följt en linje, som i stort sett kan sägas löpa via Hallén, Sjögren,
Peter-son-Berger fram till Alfvén, Atterberg och Rangström, varvid dock det
förbehållet måste göras, att den sistnämnde snarare är en nordisk senromantiker
med impressionistiska idéer än en svensk nationalromantiker med
folkvise-influenser. Ytterligare en distinktion måste här göras. Varken Söderman,
Hallén eller Sjögren äro symfoniker, men Peterson-Berger, som även skrivit
symfonier, står egentligen i hela sin konst på ungefärligen samma plattform
som de förutnämnda. Alfvén och Atterberg — i mindre utsträckning
Rangström — anknyta i sin produktion mestadels till symfonisk form. Alfvén
är härvidlag särskilt formsäker; han behärskar både kontrapunktiska,
harmoniska och instrumentationstekniska problem med suverän skicklighet.
Atterberg har fullföljt den senromantiskt nationella, delvis impressionistiska
riktningen och har sin speciella styrka i instrumentationen och harmoniken,
och Rangströms musik utgår ofta från en litterär inlevelse och uppvisar en
harmonisk frigjordhet och klangdiger expressivitet. Trots dessa olika
särmärken finner man dock en gemensam kraft hos alla dessa tonsättare. Den
har en typiskt svensk karaktär, och det är också denna, som, mer eller
mindre, sätter sin prägel även på deras symfoniska verk. Den nationellt
färgade svenska musiken saknar emellertid ingalunda förståelse i utlandet,
särskilt i Tredje riket; därom kunna både Alfvén, Atterberg cch Rangström
vittna. Stenhammars musik är däremot ännu så länge mindre känd utanför
Skandinavien.
Den andra utvecklingslinjen löper från Berwald över Norman fram till
Stenhammar och Rosenberg. Både Norman och Stenhammar äro influerade
av romantikens, respektive impressionismens noviteter, men bägge två
vidhålla ett i huvudsak »absolut» musicerande, som icke direkt utgår från svensk
folkvisestil av 1800-talskaraktär och icke heller från litterära associationer.
Stenhammar har visserligen många nordiskt-romantiska och lyriska
tendenser i sina sånger och även i flera orkesterverk och pianostycken, och i
samtliga opus hör man, att det är en typiskt svensk gentleman, som talar — men
både hans symfonier och kammarmusikverk visa, att hans mål var ett
»absolut» tonspråk utan folkloristisk färgläggning. Efter impressionismens
bankrutt har Rosenberg förstått att vidarebefordra samma allmängiltiga
tendenser inom en ny, sträng form, såväl på symfoniskt som
kammarmusi-kaliskt område.
Bägge dessa riktningar ha haft åtskilligt att lära varandra, och det finns,
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
