Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade och tematiskt träffsäkra sånger har han nog givit något av sitt allra
bästa och därmed också för långa lider inristat sitt namn i vår
musikhistoria. Under sina flerfaldiga vistelser på kontinenten uppsög han begärligt
de nya tendenserna, icke minst i Frankrike. I flera stycken
influerades han dels av den modulationsrika franska orgelkonsten med César
Franck i högsätet — detta framgår t. ex. av hans piano- och orgelverk från
tiden efter 1891, då han blev organist vid Johanneskyrkan i Stockholm —
dels av den franska impressionistiska skolan: ett par av hans sista romanser
utvisa en harmonisk djärvhet, som i någon mån erinrar om Debussy.
Betydligt mindre komplicerad är Wilhelm Peterson-Bergers (född 1867)
musik. Denne har vid sidan om sin kända skriftställarverksamhet även
använt sin vassa penna till att bana sig en väg till bredare svenska
folklager genom en lång rad kompositioner. Dessa skilja sig emellertid på ett
överraskande sätt från hans skrifter genom sin lyriskt milda,
nationalro-mantiska karaktär. Peterson-Berger har komponerat flera stort upplagda
verk, både symfonier, operor, konserter och kammarmusikopus, men den
stränga formen har knappast visat sig vara hans mest naturliga
verksamhetsområde, och orkesterinstrumentationen tyder också på att han
egentligen hör hemma inom de mindre formerna, romanserna och pianostyckena,
trots att han lyckats åstadkomma flera vokalt lyckliga partier i sina
större musikdramatiska verk, t. ex. »Ban», »Arnljot», »Domedagsprofeterna»
och »Adils och Elisiv». En viss sentimentalt lyrisk enformighet vidlåder
dock dessa verk, och man återfinner här knappast någonting av Wagners
målmedvetna, sensuella intensitet, för vilken Peterson-Berger gjort sig till
en varm tolk i sina skrifter. Hans motstånd mot den kontrapunktiska
konsten visar också, att han bäst passar för den okomplicerade musiken med
dess folkligt betonade visor och mera underhållande småstycken, och hans
»Frösöblomster» och övriga romantiska pianostycken äro, liksom hans
romanser, de mest gouterade av hans verk.
Wilhelm Stenhammar (död 1927) skiljer sig, som ovan nämnts, tämligen
väsentligt från de flesta hittills nämnda tonsättarna efter Berwald och an-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Som kritiker och musikskriftställare har Wilhelm
Peterson-Berger troligen betytt mer än någon annan i vårt land — i de fruktade
»P.-B.-recensionerna» med dess subjektiva synpunkter och ofta starkt satiriska språk framträdde
han som en ytterst stridbar man och svängde färlan med en färdighet, som det nästan
var svårt att tilltro de vekt lyriska Frösöblomstrens skapare. — Denna vänligt sinnade
vrångbild av den kände operakompositören ritades av Einar Nerman 1913.
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
