Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande stoffet. Hans kantater, fristående sånger och manskvartetter vittna
också om hans lättflytande och effektiva skrivsätt; »Sveriges flagga» är sedan
länge en populär körsång. En 5:e symfoni lär f. n. hålla på att fullbordas.
Slutligen bör man i detta sammanhang nämna Harald Fryklöf (död 1919).
Tyvärr hann han icke infria de rika löften, han gav under detta sekels
tvenne första decennier. Hans tendenser voro emellertid klara: i sin
violinsonat (»Sonata å la Legenda») visar han prov på en kärv, expressionistisk
stil, som bl. a. innehåller en del ingredienser från nordiskt senromantiskt
och internationellt impressionistisk musik. Hans frejdiga klang, rika
harmoniväxlingar och djärva dissonanser placera honom i främsta ledet bland
våra unga tonsättare före och under världskriget 1914—-18. I sina
körverk, koralbearbetningar och skrifter visar han därtill ett spontant intresse
för medeltida polyfoni och ren kyrkoton, vilket i sin mån föregriper
strävandena på området efter 1920.
DEN SENASTE GENERATIONEN.
Ett par av de ovan nämnda tonsättarna ha, som synes, varit verksamma
även efter världskriget, och några av de efterföljande ha startat före
detsamma. En bestämd gräns kan här icke dragas. Men världskriget utgör
dock en milstolpe, även på det konstnärliga området, och de stilidéer, som
föddes närmast före och under de ödesdigra åren 1914—18 på kontinenten,
spriddes sedan tämligen snabbt, även till så perifera länder som Sverige.
Det är nu, de ovan antydda tvenne riktlinjerna börja framstå relativt
tydligt i vår musikhistoria. Den ena fortsätter på den senromantiska, litterära,
eller nationella vägen och gör denna bredare — den andra börjar gå hand i
hand med de delvis reaktionära, delvis revolutionära tendenserna på
kontinenten, där den s. k. atonala (icke-tonala, icke tonartsbundna) musiken
lan-ceras först av den mera inåtvända, skrivbordstekniska schönbergskolan i
Wien, sedan av en mera musikantiskt ursprunglig falang med tysken
Hinde-mith i spetsen. För bägge dessa sistnämnda riktningar var huvudsaken en
reaktion mot de formupplösande tendenserna i senromantiken och
impressionismen och en mer eller mindre positiv inställelse till en ny polyfon,
kontrapunktisk tonkonst. Rent klangligt verkade detta tonspråk
revolutionärt, men i själva verket sökte dess talesmän icke efter destruktiva, utan
återuppbyggande idéer. Redan tidigt framstod emellertid den schönbergska
skolan såsom teoretiskt överkomplicerad och onaturlig, medan Hindemith-
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
