- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 12. De senaste årtiondena /
374

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

falangens senaste verk vittna om en lycklig moderation, som tillgodoser
både ursprungligt musikantiska och nybyggarmässiga krav.

I Sverige har Kurt Atterberg (f. 1887) hävdat sig som en av våra mest
framgångsrika orkesterkompositörer. Med sina sex symfonier, diverse
orkestersviter, en cellokonsert, rapsodier, baletter och operor — »Harvard
Harpo-lekare», »Bäckahästen» och »Fanal» — har han i viss mån fortsatt på
Alfvéns väg och ställt sig i främsta ledet bland 1920- och 30-talens
national-romantiska tonsättare. Hans skickliga instrumentation och
senromantiskt-impressionistiska harmonik ha givit hans folkvisebetonade kompositioner
en individuell prägel, som är lätt att känna igen, och både i inhemska och
utländska pristävlingar har han ofta avgått med segern. Även i sin egenskap
av sekreterare i Musikaliska akademien och ordförande i Föreningen svenska
tonsättare intar han en ledande position bland våra samtida kompositörer.

Ungefär samtidigt med Atterberg startade Ture Rangström (f. 1884) strax
före världskriget, och han har sedan dess befäst sitt rykte såsom en av våra
mera egenartade och klangsensitiva tonsättare. I sina symfonier (»August
Strindberg in memoriam» och »Mitt land») anknyter han visserligen till
nationella idéer, men han bygger icke på folkviseton, utan släpper enbart sin
egen fantasi lös och söker en huvudsakligen poetisk inlevelse i de motiv,
som föresväva honom. Hans senromantiskt impressionistiska orkestersatser
äro huvudsakligen homofona och laddade av en klanglig uttryckskraft av
övervägande mörk, ofta även kärv karaktär. Sitt bästa torde han nog ha
givit på vokalt område, såväl i sina operor (»Kronbruden» och »Medeltida»)
som i en mängd romanser med orkester, eller piano.

På den andra linjen har framför allt Hilding Rosenberg (f. 1892) hört
till vägrödjarna. Han går icke i några som helst ledband, och med sin
polyfona formsäkerhet och originella melodik står han i flera av sina stora verk
i paritet med samtidens främsta tonsättare utanför vårt land. Hans
produktion under de senaste två decennierna är synnerligen rik. Både i sina
symfonier, däribland den märkliga och djärvt avancerade »Sinfonia grave»,
sina kammarmusikverk, bl. a. fyra stråkkvartetter, trios, sonater m. m., och
musikdramatiska arbeten har han — låt vara på ett annat plan — tagit
vid, där symfonikern Stenhammar, hans kompositionslärare, slutade. F. n.
hör han till Sveriges, för att icke säga Nordens, mest betydande nyskapare.
Hans rykte har också spritts i utlandet, och för varje år framvisar han nya
landvinningar, som vittna om hans frodiga, högst originella fantasi. På
sceniskt område har han bl. a. framträtt med operorna »Resa i Amerika»

374

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:04:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/12/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free