Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De första ansatserna i vårt land till en kulturpåverkan av landskapet
tillhöra den tid, då människan för första gången beträdde svensk jord. Det var
säkerligen den äldre stenålderns renjägare, som på sina jaktfärder upp mot
det sydsvenska tundrelandskapet efterlämnade de första spåren av mänskligt
liv och verksamhet. Dessa spår måste ha varit högst obetydliga och hastigt
utplånade, om vi se till landskapets statiska innehåll, marken och växtvärlden
runt de tillfälliga fångststationerna. Men landskapets rörliga innehåll,
hjordarna av vildren och annat vilt, som dessa jägare och fångstmän
eftertraktade, ha påverkats i kanske ej obetydlig grad. Den svenska faunans
utveckling knytes alltså redan nu till fångstkulturens, jaktens och fiskets historia
och därmed också till den ohämmade rovdrift, som utgjort denna kulturs
hushållningsprincip tiderna igenom.
Den äldre stenålderns eller boplatskulturens landskap, som framträder
under Ancylustid med det första egentliga kolonisationsskedet i Sverige, stod
alltid i förbindelse med stranden och vattnet. Fisket med ljuster, harpun,
krok och förmodligen även nät var av största betydelse för hushållningen.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. De olika typerna av nutida svenska kulturlandskap
ha sin upprinnelse i det förgångna. För att tolka deras innehåll måste alltså
kulturforskaren vända sig till både historien och förhistorien. Den centrala typen är det gamla
klassiska svenska bondelandskapet med dess klara treklang av åker, äng och skog. Med
anor ända från yngre stenåldern träder det oss till mötes som ett forntidsarv. Studiet
av dess inre karaktär och dess yttre form är fascinerande. Det underlättas av två
förhållanden: i våra svenska arkiv och bibliotek äga vi en makalös samling av äldre kartor
och beskrivningar över svensk bebyggelse — det svenska lantmäteriet och intresset för
den svenska kulturens utforskning gå båda tillbaka på stormaktstiden —, vidare äga vi
omkring oss i svenska bygder alltjämt en rikedom av konkreta landskapsbilder av
ålderdomlig typ, ibland rena relikter från medeltid eller forntid. Det svenska bondelandskapet,
organiskt framvuxet kring sitt levande centrum byn (se karta över Björkö: Pagus Biörköö)
med de små tegarna för korn och annan gröda (kartan: 2), de naturliga ängarna (kartan:
Pratum) med höladorna (kartan: Foenile), skogen av barrträd och lövträd (kartans högra
parti), där av gammalt boskapen betat och fångst eller jakt bedrivits, fiskeplatsen vid
stranden (kartan upptager Noothus och Båtstad) — detta landskap må synas enkelt,
primitivt, ohistoriskt. Men i verkligheten har den gamla bondebygden oftast en högst märklig
historia, kunde den blott bli uppdagad och tolkad. Björkö är numera ett svenskt
bondelandskap av välkänd och vanlig typ. Och dock rymmer detta landskap minnena av en
av Nordeuropas äldsta stadsbildningar (se band 1, sid. 265 ff.). Kring borg (kartans
halvcirkel väster om Bårgberget), kring offerlund (kartan: 3) och gravar (kartan: 4 samt 5
med den s. k. Inges grav) breder nu det klassiska svenska bondelandskapet ut sig. Det
har sett en stad uppstå och försvinna. Oförändrat till sin grundkaraktär — ett bondens
livsrum format för självhushåll med åkerbruk, boskapsskötsel och fångst — har det levat
kvar under de många skiftande öden, som övergått vårt land och folk: kanske besitter det
en inre styrka, som skall tillåta det att bestd ännu i en avlägsen framtid. — Kopparstick
ur Erik Dahlbergs »Suecia antiqua et hodierna».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
