Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alldeles förkastligt utan försvarar det med en hänvisning till skogens ringa
värde. Om svedjans odlingsförhållanden har han följande anteckning:
»Svedjor sågos ömsom om vägen kringstängde med smetvedsgärdesgårdar,
som allenast kunde uthärda tre år; ty första året sår lantmannen här uti
rovor, det andra råg och det tredje året brukar han desse sine lyckor åt
kalvar och kor till bete».
Sedan gammalt var tjärbränningen jämte beckkokningen en mycket
viktig hantering i de s. k. »furuskogsorterna», där tjärhygget också i hög grad
präglade landskapsbilden. Furorna höggos på ena sidan av stammen, dock
så att kärnan lämnades orörd. Kådan, som rann ur detta sår, avhöggs i
tunna spånor undan för undan. Men en fura, som på detta sätt mjölkats,
bröts lätt av vinden, och i dessa tjärhyggets skogar uppstodo därför
karakteristiska vindfällen. Men Linné försvarar tjärhygget liksom svedjandet:
»Denna tjärhuggningen tyckes mig ej skada så mycket skogarna, som man
sig allmänt föreställer: ty fastän några trän avblåsa så är dock båtnaden
för lantmannen och landet ansenlig, helst på desse orter, där skogen är mer
än tillräckelig, och endast eljest användes till svedjor». Linnés kommentator
Hallenborg däremot, som kallar sig skogsälskare och därtill även har en
slättbos syn på denna liksom andra frågor rörande lantkulturen, värderar
skogen som timmerskog och bränsleskog, och han beskärmar sig också över
tjärhygget och dess landskapsformer. Han antecknar: »En skogsälskare kan
hisna, då han kommer ifrån Skåne in över småländska gränsen och får se
de gruvelige stora fällar, avblåsta träd och i skogen nedliggande samt
upp-ruttnande timmer och ved. Det ser ut på somlige ställen, som en med flit
allmän förödning övergått skogen mera av oväns hand än av landsens egne
barn och hushållare».
Medan svedjorna och tjärhyggets skogar med sin prägel av rovdrift
markera motsättningen mellan natur och kultur, ger ängen, sådan Linné och
efter honom Hyltén-Cavallius skildrat den från södra Småland, bilden av
harmonisk samverkan mellan natur och kultur. Ängagärdet, lövgärdet,
uppkommet genom en ordnad ängsodling, framstår som ett genom
humaniseringen stiliserat stycke natur. I Stenbrohult antecknar Linné: »Ängame
här på orten äro i samma gärde med åkren, som icke för sig själv är
avstängd; de äro övervuxne med åtskilliga lövträn och mycken lind, men
barrträn, såsom tall, gran och en, tålas icke i dessa täcka ängar; här gör
myckenheten av sten både åkren och ängarna ojämna och svåra». Den
märkliga uppordning av vegetationen, som här antydes, innebär, att barr?
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
