Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med mycken möda under många år. Först har svedja huggits och bränts,
och råg har såtts i askan. När rågen skördats, har den efterträdda
ängsvegetationen kunnat inkomma: tada, bredgräs, mjöling m. m. samt telningar
av lövträd. Så var ett ämne till en löväng förhanden.
Men inte alltid. I en del svedjor kunde himmelsgräset (Epilobium
angus-tifolium) taga överhanden eller ljung, blåbärs-, lingon- och hallonris, och
då hade man ej annat att göra än att lägga ut sveden till hetesgång att
formas av mulen och klöven. Hade nu sveden emellertid kunnat hägnas
in till slåtter, gällde det att noga avväga och begränsa de olika
växtbestån-den med hjälp av lie, lövkniv och yxa. Ibland skulle lien taga både örter,
gräs och uppspirande träd. En del lövträdstelningar gåvo ett mycket
omtyckt foder. Men med lämpliga avstånd och riktiga proportioner måste
björk, asp, sälg, rönn, al etc. släppas fram för att beskugga gräs och örter,
ge löv till lövtäkten samt bränsle och ämnesved till körredskap,
verktygs-skaft, räfsepinnar o. dyl. Björken gav kärvlöv, det allmännaste lövfodret
av hela kvistar bundna till kärvar. Sälgen, aspen och rönnen gåvo det
förnämliga strukna (repade) lövet. Alen sparades även, därför att den
ansågs göda skogen.
Den årliga omsorgen med gallring, lövtäkt och slåtter fick ej
åsidosättas. Då rubbades den jämna spridningen av lövträd, bestånden tätnade
och halvskuggan blev till helskugga. Lövängen förvandlades till en
snårskog, en sorglig förfallsprodukt av föga eller intet värde i boskapsskötselns
hushållning.
På de s. k. hemskogarna nära byn samt på avlägsna jakt- och
fångstplatser på utmarkerna eller ärjemarkerna (ärjemark, finska erämaa)
bedrevs i Norrland fordom en livlig och givande jakt och fångst. Till denna
fångstkultur, som kan betraktas som en sentida efterföljare av den s. k
nordliga urkulturen, kunna även räknas fiskefärderna till de avlägsna fiske-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Det nordskandinaviska jaktlandskapet har varit
gemensamt för svenskar, norrmän, lappar och finnar. Dess kulturformer mdste föras tillbaka
på den nordliga urkultur, som förmodligen utbildats inom randområdet av den
tillbaka-vikande inlandsisen. Det mänskliga inslaget i denna landskapsbild är av dynamisk art.
Medan bonden arbetar och lever mot en bakgrund av de statiska former han själv skapat
— åkrar, gärdesgårdar, byggnader och vägar — rör sig jägaren i ett landskap, som formats
av naturen. De kulturformer, jägaren tillför detta landskap, äro intet annat än hans eget
uppträdande, jaktens skådespel. När den dramatiska akten är förbi och jägaren drager
bort med sitt byte, härskar naturen åter ensam. — Fjällandskap. Oljemålning av Axel
Nordgren 1870. Lunds universitets konstmuseum.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
