Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träda, som berättiga oss att tala om ett svenskt språk. Svaret på frågan i
början skulle alltså kunna bli omkring 1200 år.
Man får en uppfattning om urnordiskans utseende genom inskriften på
det s. k. Gallehushornet från omkring 400 e. Kr. (bilder, se bd 1, sid. 241—
243). Gallehus ligger utanför staden Tönder i Sønderjylland, och
guldhornet hittades vid plöjningen av en åker år 1734. Inskriften lyder:
ek hlewagastiR IioltijaR horna tawido
eller på svenska: »Jag Lägäst, holtingen, gjorde hornet.» ek är urformen
till jag, under medeltiden iak. På högtyska heter det ich, på lågtyska ik.
hlewagastiR är ett sammansatt ord; senare leden är urformen till gäst,
ty. Gast. g motsvarar ett ännu äldre gh. R har utvecklat sig ur ett äldre s.
Om man så tillägger, att nordiskt kort a i detta fall motsvarar kort o i
latinet, så kan man identifiera urnordiska gastiR med lat. hostis, av ett äldre
gliostis, som betyder fiende. De bägge betydelserna gäst och fiende kunna
synas oförenliga, men i själva verket ha de bägge utgått ur en äldre
grundbetydelse främling. Med holtijaR menas kanske en man från Holstein. I
varje fall ingår här grundordet holt, sv. hult, ’skogsdunge, lund’. Det kan
anmärkas, att vi i detta ord ha det första kända exemplet på en
dialektskillnad i Norden (da. och no. holt gentemot sv. hult; av samma art är
motsättningen no. Holmenkollen: sv. Kullen). Såväl gastiR som horna har
under tidernas lopp förkortats, i det att slutstavelsens vokal har
försvunnit. I det förra ordet har det bortfallna i-et avfärgat sig på stamstavelsens
a, som därvid blivit ä. Det är vad man kallar i-omljud, vilket också gett
upphov till motsättningen ung: yngre (ur ett äldre iungizo), mot: möta
o. s. v. Ännu i fornsvenskan bevarades slut-r, ordet hette där gäster. I
jämförelse med urnordiskan förefaller våra dagars svenska språk att vara för-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Sd har Carl Larsson i sin svit »Svenska kvinnan genom
seklen» sökt ge gestalt dt en nordisk vikings efterleverska, med sina barn fördjupad i
betraktandet av en ristad sten, vars runor för drtusenden framåt bevara namnet på hennes
man och minnet av hans bedrifter i fjärran land. Konsten att rista och läsa runor var
inte var mans eller — kanske ännu mindre — var kvinnas, och något av den mystik
och den magiska makt, man tillskrev tecknen i stenen, speglas vackert i de tre
betraktarnas ansikten. Ocksd för oss, nutidens svenskar, äro runstenarna, de äldsta dokumenten
på svenskt tungomål, något mer än skriftprov — i stenstil berätta de än i dag vad våra
fäder för tusen dr sedan ansdgo vårt att bevaras i ett evigt minne. — Akvarell av Carl
Larsson efter en av hans egna väggmålningar i Nya elementarläroverket i Göteborg 1907.
I ägo hos tidningen »Idun*.
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
