Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runan p har samma ljudvärde som det engelska th. Längre fram i
inskriften träffa vi på ett ;brottstycke ur en fornsvensk hjältedikt:
I den högra spalten är samma stycke återgivet på klassisk isländska
(1200-talet). Skillnaden är som man ser inte så stor, och blir ännu mindre,
om man betänker, att Rökstenens 16-teckniga runalfabet gjorde det
nödvändigt att låta samma runa beteckna flera ljud. Sålunda användes k som
tecken för både k och g, och t som tecken för både t och d.
En säkrare kännedom om vårt språk få vi först efter den »runsvenska»
perioden, då det latinska alfabetet i och med kristendomen gör sitt inträde.
Till en början skrev man bara på latin. Den äldsta bevarade handskriften
på svenska härstammar från 1200-talet. Det är en uppteckning av
västgötarnas landskapslag. Härmed äro vi framme vid den egentliga
forn-svenskon, som sträcker sig från 1200-talet fram till nya tidens början och
reformationen, då nysvenskan tar vid.
Västgötalagen är inte bara Sveriges äldsta lagbok, den är också i flera
stycken det ålderdomligaste minnesmärket av den germanska rasens
rätts-åskådning. Man vet, att lagman Eskil, Birger Jarls äldste bror, som var
lagman i Västergötland på 1220-talet, samlade de då gängse lagstadgandena
i en bok. Två blad av en handskrift, som troligen härstammar från tiden
för tillkomsten av denna Eskils lagbok, ha bevarats till vår tid. De
utgöra den äldsta kända handskriften på fornsvenska. Den fullständiga
handskrift, som går under namnet Äldre västgötalagen, är däremot från
1280-talet.
Denna lagbok skänker oss en värdefull inblick i svenska språkets form
under medeltiden. Den är avfattad i en enkel och rättfram stil, begagnar
de ord och vändningar, som bönderna voro vana vid och därför förstodo.
raij) PiaurikR
hin jmrmujn
stiliR flutna
strantu hraipmaraR
sitiR nu karuR
a kuta sinum
skialti ub fatlapR
skati marika
ReiJ) Piöprekr
hinn pormöjn
stillir flotna
strendu Hreijnnarar;
sitr nu gerr
å gota sinum,
skildi umb fatlapr,
skati mæringa.
FORNSVENSKAN.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
