Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(kvinnor), tu (barn). Pronominet han böjdes på följande sätt: gen. hans,
dat. hanum, ack. han, och hun ’hon’ hette i gen. liænnar, dat. hænne, ack.
hana. Redan vid mitten av 1400-talet började dat. hanum, liænne tränga
ut ack. han, hana, men ännu i dag kan man i dialekterna och något
vårdslöst stadsspråk höra rester av de fornsvenska ackusativerna i uttryck som
jag såg-en, såg-na. Det ofta mötande verbet vara hette i presens (jag) æm
el. ær, (du) æst, (han) ær, (vi) ærum, (I) ærin, (de) ceru. Dessa fåtaliga
exempel kunna ge en föreställning om rikedomen av böjningsformer.
Inom ordförrådet skedde redan under den fornsvenska tiden en
omsättning, så att nya ord trängde in och gamla försvunno. Redan i de äldsta
handskrifterna möta vi uttryck som under den hedniska tiden voro
fullkomligt okända, uttryck för den katolska kyrkoorganisationen och läran.
Dessa ord voro mest latinska eller grekiska, men de hade lärts ut i Sverige
av de kristna predikanterna, som talade tyska, t. ex. Ansgar, som kom från
Västfalen, eller engelska, vilket sannolikt var fallet med Sigfrid, som skall
ha döpt Olof Skötkonung omkring år 1000 (se bd 2, sid. 54 ff.). Så
införlivades med vårt språk biskoper (grek. episkopos), præster (grek.-lat.
pres-byter), mæssa (lat. missa, över forneng. mæsse), paskar (lat. pascha, ytterst
ett hebreiskt ord, som betyder ’påskalamm’), pinges (grek. pentekoste, ’den
femtionde’ dagen efter påsk), prædika (lat. prædicare ’förkunna’), skoli
lat. schola), bref (lat. breve, ’kort’ skriftligt meddelande), skriva (lat.
scri-bere). En så hederligt svenskt klingande mening som »prästen skriver brev»
är ord för ord överflyttat latin (»presbyter scribit breve»). Till den äldre
stocken av lånord höra också följande från tyskan inkomna uttryck —
här återgivna i deras moderna form — bliva, pläga, hop, fri, from, stolt,
räkning, räkenskap, köpenskap, vikt, hertig, riddare, greve, släkt.
Från och med 1000-talet börja med kristendomen inkomna personnamn
att avlösa gamla nordiska. Till de äldsta höra Johannes, med biformerna
Joan och Jon, och Helena, det äldsta kristna kvinnonamnet i Sverige, vidare
Nicolaus (sedermera Nils), Martin, Peter och Tomas, som alla fyra finnas
redan på runstenar. Benedictus (sedermera Bengt) visar sig på 1100-talet.
I en uppräkning av 17 personer, som det tycks småländska bönder, från
tiden 1221—32 äro tre av namnen kristna, Marcus, Petrus och Benedictus.
Från slutet av 1200-talet är Andreas, urformen till Anders. Gamla av
kristendomen förmedlade kvinnonamn äro vidare Kristina, Margareta och
Katarina. Maria uppträder däremot först mot slutet av 1300-talet. Det namnet
bars ju av den heligaste av kvinnor, Guds moder, och motstod därför länge
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
