Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diska adjektivändelsen -ug(er). Ändeisen -ug lever dock alltjämt kvar i
nordligare svenska dialekter (norrländska, sveamål och gotländska; se nedan
om Dialekterna). Den förekommer också mycket riktigt i Nya testamentet
1526, som man kan se av det härnedan återgivna brottstycket. Nya
testamentets språk är ju sveamål.
Även ett danskt inflytande på vårt språk blir märkbart under den senare
medeltiden, speciellt unionstiden. Danskans mjuka konsonanter b, d, g
ersätta i flera ord de svenska p, t, k. Ett exempel härpå är ordet bagare,
som under 1400-talet möter i denna form. I en del svenska dialekter lever
ännu den gamla svenska formen bakare kvar. Det är särskilt kanslispråket,
som visar beroende av danskan.
Den senare medeltidens svenska skrift utmärker sig för en »dekorativ»
stavning, t. ex. i Erikskrönikan (handskr. från 1470-talet): looff, giffwa,
liffuer. Ett sådant rikligt bruk av överflödiga konsonanter fortsätter
emellertid rätt länge, och ännu i Lödöse tänkebok från 1590 läser man om en
»Markus skorrhzstennffeigiare, som hadhe stulitt jffronn Oloff Larssonn».
Det långa a-ljudet övergår under denna tid till rent d-ljud, av en bater
’båt’, blev en båter, av gardher ’gård’, blev gårdher. Det är visserligen först
med Nya testamentet 1526, som själva bokstavstypen d införes, men genom
stavning med o o. d. kan man sluta sig till att övergången i vissa trakter
redan hade fullbordats vid tiden omkring 1400.
Under denna tid skilde sig svenskan och danskan åt med hänsyn till
uttalet av g, k och sk framför »len» vokal. I vårt språk, men inte i danskan,
lörmjukades dessa konsonanter, så att giva kom att uttalas ’djiva’, køl
’tjol’ och skilia ’stjilia’.
Av betydelse för stora ordgrupper äro vissa förändringar i ljudens
kvantitet, som till väsentlig del infalla just under senare delen av medeltiden
eller då ta sin början. Under den äldre medeltiden uttalades det nusvenska
ordet vett såsom vit, med kort i och kort t, ungefär på samma sätt som
danskarna ännu i dag uttala ord som at och Kop. Nu inträder en
stavelseförlängning på det sättet, att antingen vokalen eller konsonanten blir
lång. Det kom därför att heta dels vett, dels vet. I samband med
förlängningen ändrades vokalens kvalitet från i till e. De två nya
uttalsfor-merna fördelade sig på två geografiskt skilda områden, de uppsvenska
dialekterna fingo vett, de götiska vet. På motsvarande sätt ehuru efter
något olika regler i speciella fall, behandlades andra kortstaviga ord. Ännu
i dag kvarstår i dialekterna motsättningen mellan uppländska vicka ’vecka’,
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
