Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska. Nej, det är nog så, att varken teatersvenskan eller de rena
allmogemålen kunna vara idealet för det svenska rikstalspråkets utveckling. Den
naturliga vägen går mellan dessa bägge ytterligheter. Det eftersträvade
riks-talspråket kan inte erkänna de otydliga skånska diftongerna lika litet som de
sörmländska stadsmålens osköna glidljud efter långa vokaler, t. ex. kö«k,
köepa, eller det totala fortfallet av r i barn, hård och port i stockholmskan.
Viktigare än uttalet är ordförrådet, och här kan man vänta sig att
betydligt snabbare få se resultaten av riksspråkets segerrika framträngande. Den
gamla allmogekulturens upplösning kan väl efter förra världskriget betraktas
som i stort sett ett fullbordat faktum. I vissa avseenden hade den skett redan
i slutet av förra århundradet. I och med det att man slutade att bygga gamla
ryggåsstugor, klä sig i hemgjorda folkdräkter, använda hemsnickrade och
hemsmidda redskap, tro på gammal skrock och vidskepelse m. m., på samma
gång försvann också en hel terminologi, som var oupplösligt förbunden med
de gamla formerna av denna kultur, och i stället lade man sig till med de
nya uttryck och namn, som följde med det nya, och de nya sakerna ha i
regel beteckningar, som äro gemensamma för hela riket från Haparanda
till Ystad, från Göteborg till Visby. Finns det något allmogeord för radio
eller för telefon, för grammofon, för bio och jazz, betong, frack och swagger?
Ja, för swagger finns det kanske ett lokalbetonat slanguttryck, som jag
åtminstone har hört i Stockholm, nämligen Myrdalskappa. Men det har
knappast lämnat några varaktiga spår efter sig.
Den mest särpräglade formen av bildat talspråk ha vi i Sydsverige,
särskilt Skåne, Blekinge och Halland. Men så ha ju dessa provinser tillhört
Sverige bara i 280 år, mellan 9 och 10 generationer. Det är inget under, att
språket härnere ännu bär drag av landskapens forna danskhet. En skåning
talar om rödgröt, när en stockholmare menar saftkräm, med en spann
menar han en hink, ked på är trött, led på, att luka är att rensa ogräs, ett
syrénlusthus är en berså av syrén, en ålling och en kätting är en ankunge
och en kattunge, på skrå betyder på sned, en smäcklås är ett patentlås, en
topp en snurra, att vitta är att kalkstryka och en vång är en teg, en åker.
Med varje år som går kännas emellertid dessa ord alltmer som
provinsialismer, de förvisas till allmogespråket, och även där äro de nog dömda
att en gång försvinna på samma sätt som de skånska dialekterna nu ha
uppgivit de gamla med danskan gemensamma orden toa, tvätta, och vingue,
fönster. Det centralsvenska ordförrådet tränger ner ord för ord. Tag ett
sådant exempel som far och mor. Så heter det ännu bland folket i Skåne,
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
