Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska. Härtill ansluta sig målen i det svenska Finland (utom Österbotten,
som hör närmast till de norrländska dialekterna) och Estland. De
återstående sveamålen, de som talas i resten av Södermanland och i Närke samt
i Östergötland (utom sydvästra delen utmed Vättern) och i Kalmar län norr
om Kalmar, brukar man beteckna som mellansvenska. Dalmålet i
öster-och Västerdalarna kan närmast hänföras till sveamålen, ehuru det avviker
starkt från övriga dialekter genom sin ålderdomlighet och sin originella
särutveckling.
Uppsvenskan får sin särprägel främst därigenom, att den har bevarat
ålderdomliga drag. Sålunda bevaras d i sida, ludin ’luden’ o. likn., i
göta-målen och även i mellansv. heter det sia, loen. Även i förbindelsen nd
bevaras d, t. ex. binda, kunde. I förbindelsen mb bevaras b, t. ex.
stationsnamnet Tumba. Även gd, Ig och rg bevaras över stora delar av området,
t. ex. högd, älg, sarga. På delar av området äro sk, skj, sj, stj och tj ännu
icke sammansmälta till enhetliga ljud. Man observerar vidare, att a inte
har blivit å framför Id, nd, mb, t. ex. allon ’ållon’, hand, lamb ’lamm’. Son
uttalas som sån, inte som i götamålen son. Framför m är lång vokal
bevarad, t. ex. tima, tom, rem (jfr tima ’timme’ hos A. M. Lenngren, som var
född i Uppsala). Det heter släda, backa, possa ’påse’ gentemot mellansv.
och göt. släe, backe, pose. Det heter biti ’bitit’, viku Vecka’. I norra delen
av det uppsvenska området kvarstår nit. ex. pigan, natten, föttren. Så
var ju även fallet i sydsvenska mål. R bibehålies i slutljud, såsom i hästar.
Det heter gårn (hos A. M. Lenngren skrivet gåln), saln, stoln gentemot t. ex.
sydsvenska gåren etc. Sveamålen, norrländskan och gotländskan ha
adjek-tivändelsen -ug gentemot de sydligare målen, t. ex. lidug ’ledig’, tokug ’tokig’.
UPPLÄNDSKA. Från Vendel, örbyhus härad, 3—4 mil norr om Uppsala. (»Sv.
Landsmål». 1:11.)
Jan Persson (med andan i halsen): Si gu daåg härr pastor, ja sulle
friega-n1), åmm-n ville vara braå å kåmma hiemm ner2) mieg å dyöpa nåra
styckyn baårn?
Prästen (småskrattande): Nåra stycken? Hur många e dåm då?
Jan Persson (fortfarande andtruten): Jaå, sir an3), de ie4) die, förstår
an, såm a inte viet, förstås. Nog att die vaå trie, når a jeck hiemmanifrån.
Förklaringar: *) fråga honom, 2) till, 3) han, 4) är. Långa vokaler uttalas med ett slags
svaga diftonger, t. ex. daåg. Punkten under å betecknar, att å är kort, medan a är långt.
Märk, att h kan falla bort i början av ett ord, om det följer en vokal, t. ex. an (han). Å
andra sidan kan också h sättas framför ett ord, som börjar på vokal, t. ex. Hösterman.
Känd är historien om de två rospiggarna, som talade om vad deras präster hette: »Våran
präst äter Ägg». — »Och våran äter Halm». (Hägg, Alm.)
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
