Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot slutet av 1600-talet samlade en rad sådana scener ur skilda skådespel
i ett särskilt häfte, »Ett mycket lustigt och kortwilligt tidfördrijf, hwilket
någre kortwillige dane-männ hafwer agerat sig emellan om mångahanda
discurser». Häftet synes vara vår första dialektbok.
Den äldre svenska landsmålslitteraturen består så gott som helt av
till-fällighetsdiktning. Det var under 16- och 1700-talen ett vanligt bruk, att
man vid familjehögtider uppvaktade med vers. Det gällde främst bröllop
och begravning. Det förvånar inte, att man drog sig för att i en
minnessång över en avliden använda bygdespråket, som för de bildade hade något
komiskt över sig, men det föll sig naturligt, att man av samma
bevekelse-grund inte sällan avfattade bröllopsdikterna på dialekt. Det äldsta
bevarade provet på denna genre härstammar från 1668. Det var skrivet till ett
förnämt bröllop i Uppsala borgerskap av en medlem av den kända
dalaprästsläkten Elfving. Under tiden fram till 1800 skrevs en lång rad sådana
gratulationsvers. De äro i stort sett ganska schablonmässigt utförda. Det
vanliga är, att författaren utger sig för att vara en lantman och i dennes
namn framför önskan till de nygifta om välgång och lycka, inte minst i
materiellt avseende, hälsa och många barn, och så ett tack för välplägnaden
vid bröllopet. Detta grundtema blir snart rikt varierat. Dessa
»bonderim» utforma sig inte sällan till teckningar ur allmogens liv. De få ofta
bestå av ett samtal mellan ett par personer, två bönder, en dräng och en
piga o. s. v. Man har i dessa dialoger i själva verket en fortsättning på
bondescenerna i skoldramat. Dessa ha uppenbarligt varit
tillfällighetspoe-ternas direkta förebilder. Det är ingen tillfällighet, att den ovannämnda
samlingen bondescener, »Tidfördrijf», avslutas med ett bröllopskväde på
dialekt, »Gifft-Glamm».
Det är olika slags typer ur de lägre samhällsklasserna man möter i
dessa bröllopsdikter, självägande bönder och tjänstefolk, »bersmän» från
Dalarna, skutskeppare från »Skiärgåln i Roslagen» och fiskargummor i
Visby, som ränsa sina nät under samspråk. Det är duktigt folk och odågor.
Som ett prov på ansatser till realistisk folklivsskildring, som dessa
dialektdikter kunna ge, anföres här ett ställe ur en dikt från 1764. Det är pigan
Malin, som får försvara sig inför drängen Truls, som förebrår henne, att hon,
efter vad han hört av en annan kvinna, har visat sig väl vänlig mot en,
som heter Måns:
»Nå, we den korpamat! Hon aj befängd te liuga
Å du aj rät en stut, som tror en saudan fluga.
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
