Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och studerat i Uppsala men sedan gett sig in på affärsbanan i Göteborg,
»Nö hört frå värmländske skogsbygda». Häftet, som betecknades som
»förste samlinga» men aldrig fick någon fortsättning och som var
dedicerat till Dahlgren, innehöll »paschaser» och dikter på landsmål.
Svartengren hade 1882 inlevererat två berättelser till den värmländska
landsmålsföreningen i Uppsala, av vilken en upptagits i hans skrift. Denna fick
mycket erkännande från skilda håll, bl. a. av Dahlgren.
Bondeson och Wranér hade själva föredragit sina visor och berättelser.
Det framträdde nu på 80-talet flera personer, som offentligen föredrogo
landsmålssaker. Uppslaget upptogs av Artur Hazelius. På Skansen i
Stockholm uppträdde flera landsmålsberättare, av vilka de mest bekanta
äro Jödde i Göljaryd (Karl Petter Rosén), och Delsbostintan, fru Ida
Ga-well-Blumenthal (bilder se band XI, sid. 319), vilka dock debuterade först
på 1890-talet.
Det ser ut, som om man mot slutet av 1880-talet på en del håll hade
tröttnat på landsmåleriet. På hösten 1889 uppträdde i Karlstad en
uppläsare, som i dagspressen införde denna annons: »Landsmålsföreläsning
hålles af Aug. Hammar lördagen den 23 Nov. kl. 7,30 till gagn och glädje
för vännen af Fosterland, modersmål och lynnefull folkhumor. OBS.
Programmet betydligt innehållsrikare till både sin allvarliga och synnerligast
till sin humoristiska af delning. Lokal: H. allm. läroverkets sal». Hammar,
som också utlyst föreläsning på nykterhetsföreningen i staden, fick endast
få åhörare. »Karlstads-tidningen» gav honom dålig kritik. Hans föredrag,
som handlat om landsmålet och dess betydelse för skriftspråket,
nationaliteten och kulturhistorien, betecknas som »ett tråkigt nummer af alldeles
gruflig pathos och tämligen tanketom ordståt, båda tydligen beräknade på
att verka upplyftande». För framförandet av sina historier får han ett visst
erkännande. Med tanke på den fåtaliga publiken skriver referenten: »Är
hr Hammar så varmt för landsmålssaken, som han lät i sitt
inledningsföre-drag, så måste det för honom vara en sorglig erfarenhet, att den tiden är
förbi, då denna sak var på modet». Den okände referenten skulle få detta
sitt påstående kraftigt dementerat genom en insats, som utfördes av en
medarbetare just i den tidning, som han själv tillhörde.
Det är onekligen påfallande, hur föga Gustaf Fröding synes ha tagit
intryck av det livliga intresse för landsmålslitteratur, som kännetecknade
80-talet. Han har under denna tid egentligen inte publicerat något på
dialekt. I ett par dikter möta några bygdespråksuttryck och i ett kåseri återger
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
