Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äldre stenåldern och fortsätter under yngre stenåldern, även sedan
åkerbruket börjat. Skogs- och havsfågel, t. ex. ripa, svan, gås och and, jagas.
Säkert samlar man också ägg. Vid havet fångas säl; längre fram samlar
man sälspäcket.
Av vegetabilisk näring äter man bären färska, men lär sig snart samla
förråd av nötter, frön (t. ex. av gul näckros), nypon, äpplen, som klyvas
och torkas, samt vicker. En del gröna växter ätas säkert, och ett viktigt
tillskott är innehållet i djurmagen, som förtäres.
Vissa perioder och trakter av Norden voro skogfattiga, och således
saknades skogsfaunan. Man levde då i stor utsträckning på skaldjur: ostron,
musslor, sniglar. Fisket var hela stenåldern ytterst betydelsefullt. Gäddan
var den vanligaste fisken; man fångade också torsk, flundra, spätta, ål,
abborre o. s. v. Kärrsköldpadda var ej ovanlig.
Yngre stenåldern, som börjar omkring 3,000 f. Kr., medför två stora
nyheter i näringshänseende, säden och tam boskap. Man känner fyra
sorters vete och åtminstone två sorters korn; de ha införts utifrån och odlas
med hjälp av mycket primitiva redskap, så att åkern nog ger en rätt knapp
skörd. Linfrö ätes troligen också, pilörtens och vitmållans frö likaså.
Omkring 800 f. Kr. kom havren och hirsen; rågen kom ej förrän med
järnåldern. Man tror, att havre och råg först dykt upp och förökat sig som
ogräs i åkern. Mot bronsålderns slut kom ärter och hästbönor.
Sädens förvaring blir ett problem, som utvecklar allt lämpligare former
för lagring, från mindre jordgömmor och lerkärl till järnålderns stora
ler- eller träbehållare, vilka delvis nedgrävdes i golven eller funnos i
särskilda förrådshus. Källare även för annan mat började byggas under
järnåldern.
Den tama boskapen: nötkreatur, får och get, infördes troligen utifrån
— man har dock framkastat möjligheten av att man här hemma lyckats
tämja uroxen — men svinet anses härstamma från det inhemska vildsvinet.
Boskapen gick under stenålderns och bronsålderns varma klimat ute och
betade färskt bete året om. Detta torde ha inverkat både på köttets och
mjölkens kvalitet; båda blevo mer närings- och vitaminrika.
Med storviltets successiva förminskning blir boskapsskötseln allt mer
betydelsefull. Kronhjort och rådjur finns det dock fullt av ännu. En stor
skillnad på viltbeståndet råder i södra Sverige och Norrland, där jägar- och
fiskarkulturen höll sig längst.
Med äldre järnåldern inträffade en troligen ganska snabb klimatförsäm-
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
