Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ring, som drabbade befolkningen hårt: åkrarna fröso, djuren omkommo av
köld i skogarna. Efter några hundra år har bonden dock anpassat sig och
övervunnit klimatsvårighetema. Jordbruket får åtskilliga nya och
förbättrade redskap. Man lär sig att förvara säden, att stallfodra boskapen och
samla föda åt den för vinterbehov: löv, gräs, sjögräs, vass och andra, även
odlade foderväxter. Stallfodringen medförde gödselns tillvaratagande för
åkern. Hästen, som kom in möjligen under yngre stenåldern, blev ett
lyx-och riddjur, och ingick aldrig i den dagliga hushållsekonomien, men åts
vid de stora blodfesterna. Just därför att hästkött blott förtärdes i samband
med religiösa riter, blev det vid kristendomens införande avskytt och
förbjudet som orent. Andra offerdjur, såsom svin, tjurar och höns, som därjämte
tillhörde den dagliga födan, fick däremot ej samma karaktär av enbart
slaktoffer. Blod och blodmat skattades högt som det bästa man kunde bjuda
gudarna. Dess livgivande kraft var välkänd.
Om dryckerna under forntiden vet man t. ex., att man redan under
bronsåldern förstod att brygga en alkoholhaltig dryck på frukt, vete, bär,
pors och honung, och ölet var välkänt säkert redan under äldre järnåldern.
Vikingatidens mjöd, den bästa och vid högtider mest brukade drycken,
bryggdes på bl. a. honung. Humle för öl odlades redan.
Man får räkna med att nordgränsen för sädesodlingen sköts fram mot
norr successivt, ehuru ej i jämn takt, så att t. o. m. stark tillbakagång
kunnat konstateras i den odlade bygdens areal under vissa tider. I den odlade
bygdens utkanter ha jakt och fiske intagit en viktigare plats än i de
centrala åkerbruksbygderna. I dessa kom jordbruket att ungefär vid
järnålderns slut organiseras på det sätt, som bestått ända till storskiftet på
1700-och 1800-talet, nämligen i byalag med gemensamhetsprincip. (Om själva
äganderättsförhållandena under medeltiden, se Manne Eriksson,
»Jordbruket under medeltiden», detta verk band 2, sid. 279 ff.)
För själva näringsförhållandena under medeltiden spela särskilt fyra
omständigheter en roll. För det första kom bondeklassen, trots sin fria
sociala och politiska ställning, i ett oerhört starkt ekonomiskt beroende av
de tre andra stora jordinnehavarna: kronan, adeln och kyrkan, som alla tre
i viss mån utarmade land- och arrendebönderna, varvid också de dryga
naturaskatterna i säd, smör, fisk, boskap, rotfrukter och annat blevo en
mycket kännbar inskränkning i matförråden, och härtill komma
dagsver-kesskyldigheterna, som drogo arbetskraften från den egna bondejorden.
Bonden fick knappast råd att äta annat än den enklaste föda: bröd, gröt,
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
