Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östergötland och Finland till Erik, vilken därigenom ställdes vid faderns
sida som regent.
För att återvinna det förlorade sökte nu Magnus anknytning till kung
Valdemar Atterdag, som ingrep till hans förmån, då inbördeskriget åter
uppblossade (1359). Erik hade emellertid framgång tack vare de
förbundna konungarnas oenighet men avled plötsligt samma år. Detta
medförde en försoning mellan Magnus och aristokratien och förbund mellan
den förre och Albrekt av Mecklenburg, riktat mot Valdemar Atterdag.
Denne utnyttjade emellertid läget till sin förmån, återtog (1360) de
skånska landskapen och erövrade även Öland och Gotland. I Sverige
genomdrevo stormännen ett förbund med hansestäderna mot Danmark. 1 detta
tillförsäkrade sig hanseaterna Marstrand samt de skånska Öresundsstäderna,
om dessa erövrades, Varbergs län eller Bohus län med som pant för sina
omkostnader. Förbundet blev emellertid resultatlöst, då Magnus och hans
son konung Håkon i Norge, som understödde honom, ej med inhemska
resurser förmådde lämna något effektivt bidrag till krigföringen. Magnus
vägrade att upplåta Bohus till hanseaterna, varvid en ny konflikt utbröt
mellan honom och stormännen, som valde Håkon till konung i Sverige.
Denne försonades dock snart med fadern och stod åter på dennes sida, då
Magnus (1363) företog en radikal omkastning i sin utrikespolitik, försonade
sig med Valdemar Atterdag och löste rikenas tvistefrågor genom giftermål
mellan Håkon och Valdemars dotter Margareta. Inför denna dynastiska
kombination reste sig Sveriges stormän till motstånd för att rädda sin egen
maktställning och fullfölja rikets revanschkrav mot den danske konungen.
Man sökte hjälp hos hertig Albrekt av Mecklenburg, och denne begav sig
(1363) i spetsen för en krigshär till Sverige. Här valdes hertig Albrekts
son med samma namn till konung (1364) och blev på övligt sätt krönt.
Magnus och Håkon behöllo av Sverige endast Vanerlandskapen; den förre
tillfångatogs 1365 efter ett nederlag vid Gata.
Med Albrekts tronbestigning hade Sverige kommit in under hans faders,
den mecklenburgske hertigens maktsfär. Detta var, liksom de holsteinska
grevarnas välde i Danmark på 1320- och 1330-talen, ett utslag av de tyska
Östersjömakternas starka expansion, deras ekonomiska och militära
överlägsenhet över Nordens stater. Kapitalbildningen i de tyska städerna
medförde rikedom även för de territorialstater, som voro deras
tillförselområden. Tyska småfurstar höllo övade och rustade trupper, med vilka de voro
redo att ingripa i grannstaternas krig för att förvärva land eller penningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
