Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid militära foretag i ett land som Sverige kunde de även räkna med
sympatier hos den tyska befolkningen i städerna. Hansans skickliga och
välorganiserade diplomati utnyttjade på liknande sätt konflikterna i de
nordiska staterna genom att skänka sitt stöd åt den ena eller andra stridande
parten mot ersättning i form av handelsprivilegier och pantbrev på
begärliga handelsplatser. De skandinaviska staternas expansiva tid var ute;
Sveriges framträngande mot öster hade upphört med Nöteborgsfreden, och
Danmark lämnade Estland ål Tyska orden. I stället I>1 c v Norden i sin tur
föremål för tyska erövringsförsök.
Från 1360-talets mitt var Skandinavien uppdelat i två stridande läger
med mecklenburgarna och majoriteten av Sveriges stormän på ena sidan och
Magnus Eriksson, Håkon av Norge samt Valdemar Atterdag på den andra.
Visserligen skedde ett närmande mellan den sistnämnde och hertig Albrekt
den äldre av Mecklenburg (1366), då Valdemar i ett fördrag i Ålholm
erhöll bekräftelse på sin besittning av Gotland samt vissa delar av Småland
och Västergötland, men detta fördrag uppfylldes aldrig av mecklenburgarna.
I stället deltogo dessa på hansestädernas sida i det krig, som städerna
började mot kung Valdemar (1367). Konung Albrekt av Sverige erövrade Skåne.
I den fred, som hansestäderna slölo med Valdemar (1370) i Stralsund,
berövades emellertid mecklenburgarna denna erövring; Hansan övergav sin
bundsförvant, då den fruktade, att den mecklenburgska dynastien skulle
uppnå en maktställning i Norden, som skulle medföra risker för dess egen
övermakt på handelns område.
Det var ej blott lianseaterna, som blevo betänksamma inför
mecklen-burgarnas maktutövning. De svenska stormännen sågo, hur det nya
konungahuset kunde stödja sig på utländska resurser och hur Sveriges
slott och län gåvos åt hertigen av Mecklenburg, grevarna av Holstein och
mecklenburgska adelsmän som lön för politiska tjänster. Detta bragte i
fara riksrådets bestämmande inflytande på regeringsmakten, som man hade
hävdat mot Magnus Eriksson. Under agitation mot Albrekt och hans tyska
medhjälpare tågade kung Håkon mot Stockholm i början av 1371, medan
Albrekts svenska rådsherrar synas ha förhållit sig passiva. Dessa togo
emellertid hem vinsten av Albrekts trångmål och avtvungo honom den 9
augusti samma år den första av de konungaförsäkringar, som skulle sätta
sin prägel på Sveriges konstitutionella liv under senare medeltiden. Här
uppdrogos linjerna för Sveriges inre styrelse: riksrådet skulle övertaga de
slott och län, över vilka Albrekt själv förfogade och som han framdeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
