Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem emellan. Ännu vanskligare blev det för Sten Sture, när rådet började
misstänka honom för att sträva efter att göra sig politiskt oberoende av dess
vilja. 1495 utbröt ett krig med ryssarna, som voro i samförstånd med kung
Hans, och Sten Sture visade tydliga tendenser till att låta sina ståndsbröder
i rådet bära krigsbördorna och hålla sina egna, välrustade trupper i reserv.
Det ledde till en brytning med vissa ledande rådsherrar, framför allt Nils
Stures son Svante; dessa gynnade (1497) kung Hans’ avsikt att taga sitt
svenska rike i besittning, och detta föranledde Sten Sture till öppen strid.
Han blev emellertid besegrad och måste lämna regeringsmakten till
konungen mot att han erhöll hela Finland och Nyköpings län i förläning.
Kung Hans’ regering blev blott en episod. Hans länspolitik visade sig
snart strida mot rådsmajoritetens intressen, och denna, som leddes av
ärkebiskopen Jakob Ulfsson och riksmarsken Svante Nilsson Sture, närmade sig
åter den forne riksföreståndaren. 1501 utbröt uppror i Sverige mot konung
Hans, sedan konungen hade lidit nederlag på ett krigståg till Ditmarschen;
Sten Sture och Svante Nilsson delade regeringsmakten, och den förre blev
åter riksföreståndare. När Sten Sture dog (1503), efterträddes han i detta
ämbete av Svante Nilsson, som förenade deras län och därmed väsentligt
ökade kronans ekonomiska underlag. Efter upproret mot kung Hans gick
riksföreståndaremakten stadigt framåt i inflytande, allteftersom länens
inkomster möjliggjorde en allt fastare central administration och därmed en
allt intensivare demagogisk bearbetning av folkets breda lager. Utåt erbjöd
PLANSCH VID DENNA SIDA. Under Stockholmsvyn på »Blodbadsplanschen» (se
texten till föregående folder) återfinns denna bildskildring av blodbadets gräsligheter —
det är uppenbart, att träsnidarna, för att tillmötesgå sin kunglige uppdragsgivares önskan
om en tillräckligt vältalig framställning, inte sparade på färgen vid utmålningen av denna
svenska historiens Bartolomeinatt. Överst till vänster se vi episoder från kröningsfesten,
då »de svenske, som in på slottet budne voro, gjorde sig glade, dantzade, lekte och drevo
allahanda kortvill [förlustelser]»; där hålles tornering och riddarspel; där sitter kung
Kristian med sina gäster till bords; men där överlägger också ärkebiskop Trolle med sin
konung, som han nyss krönt, och de anklagade börja bortföras. Snart börjar blodet flyta
— på nästa bild se vi biskop Vincentius, som manligen tagit till orda mot övervåldet,
mista sitt mitraprydda huvud; de avhuggna huvudena kastas i tunnor, kropparna lastas
på släpor och köras till bålen på Södermalm; i bakgrunden öppnas och skändas herr Sten
Stures grav. — I den undre bildräckans första ruta flamma bålen, men därmed äro
fasorna ej slut: i nästa ruta dödas och dränkas abboten och munkarna i Nydala kloster,
som förut uppträtt emot den danske tyrannen (så nämndes han redan av sin samtid);
till höger därom har kung Kristian på sin blodiga eriksgata nått Jönköping, där bl. a.
två minderåriga bröder Ribbing få sätta livet till. »Ingen tillflykt fanns undan dragna
svärd och grymma män», skriver ett ögonvittne om denna, för forskningen ännu oklara
episod ur slutkapitlet av vår medeltids politiska historia. — Kungliga biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
