Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från hedendom till kristendom. Av Erik Floderus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biskop en gång besökt Sverige. När Rimbert dog 888, tycks emellertid
missionsverksamheten helt ha avstannat.
Nästa underrättelse om en missionärs besök i Birka lämnas av Adam
av Bremen i hans hamburgiska kyrkohistoria, skriven på 1070-talet, den
viktigaste källan för kunskapen om den tyska missionen i Sverige under
liden efter Rimbert. Detta besök ägde rum 936, då ärkebiskop Unne av
Hamburg-Bremen, under vilket stift Sverige alltjämt lydde, själv kom på
besök. Landet, d. v. s. Birka, ty på andra platser bedrevs ej någon mission
vid denna tid, hade nu helt återfallit i hedendomen, heter det, men Unne
fick åter en församling till stånd. Efter väl förrättat värv drabbades han
emellertid av en sjukdom och avled. Lärjungar, som beledsagat honom,
jordade kroppen i Birka men förde huvudet till Bremen, där det högtidligen
gravsattes framför altaret i S:t Peters kyrka. Snart därefter synes
hedendomen åter helt ha fått övertaget över Birkaborna. Det var först Ivå
mansåldrar efter Unnes besök i Birka, som den kristna missionen åter skulle
försöka erövra svenskarna, nu med utgångspunkt från annat håll än
Hamburg-Bremen.
Vid ett studium av Birkas fornlämningar, som äro väl kända genom
omfattande utgrävningar på 1870-talet, kunna många vittnesbörd om det
kristna inflytandet i staden framdragas. Här undersöktes icke mindre än
1,100 gravar, av vilka de flesta visade sig ha präktigt gravgods, vittnande
om Birkabornas rikedom och välstånd. Av dessa äro flertalet brandgravar,
ty liksom Mälardalens övriga invånare under vikingatiden tillämpade
invånarna i Birka den lag, som enligt Snorre Sturlason Oden själv skulle ha
stiftat för svearna, nämligen att man skulle bränna alla döda, varefter askan
skulle kastas ut i sjön eller grävas ned i jorden. »Men efter bättre folk
skulle man göra hög till minnesmärke, och efter en karlakarl skulle man
resa en bautasten.»
Denna hedniska sed kunde givetvis ej tillämpas av de kristna, som ju
trodde på en kroppslig uppståndelse på den yttersta dagen. Då det av
undersökningarna framgick, att bland de övriga gravarna från 800- och 900-talen
även funnos sådana, där de döda jordats obrända — åtminstone 350 sådana
skelettgravar ha konstaterats, och flera finnas säkert, då de i allmänhet ej
äro utmärkta ovan jord — har man häri sökt bevis för, att de utgjort de
sisla viloplatserna för medlemmarna av den kristna församlingen. Männen
ha nedlagts fullt påklädda i stora, timrade kamrar, ofta i full rustning och
stundom med en eller två hästar. Kvinnorna, som lagts i träkistor, ha ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
