Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från hedendom till kristendom. Av Erik Floderus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik i Sigtuna. Båda stupade vid
Fotevik i Skåne. Ännu vid denna
tid (1130-talet) hade man såledesej
vågat förlägga det uppländska
biskopssätet till landskapets
naturliga huvudort, Uppsala. När nästa
gång någon underrättelse lämnas
om en biskop i Uppland (år 1142),
finna vi dock, att biskopsstolens
förflyttning till Uppsala ägt rum.
Först nu kan således bendomen
anses vara besegrad. Men i det av
upplänningarna koloniserade
Norrland höll sig hedendomen kvar
ännu längre. Omkring 1190 talar
ärkebiskopen i ett brev om de
ny-omvända i Hälsingland.
Om man får tro en från den
tiden stammande inskrift på en runsten på Frösön, skulle Jämtland redan
vid mitten av 1000-talet ha varit kristet. Den lyder nämligen: Östman
Gud-fastson lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland.
Emellertid får man väl ej fatta detta efter bokstaven eller för hela
Jämtlands vidkommande, även om man vet, att Jämtlands förbindelser
huvudsakligen voro riktade mot Norge, där kristendomen redan fått fast fot.
På Frösön vid Östersund står denna vackra,
korsmärkta runsten, Sveriges nordligaste, enligt
inskriften rest av Östnmn Gudfastson till
minne av sig själv. »Han lät kristna Jämtland.»
RUNSTENAR OCH RUNRISTARE.
Det kan tyckas strida mot den föregående framställningen av
kristendomens framträngande i Mälardalen, att så gott som samtliga av 1000-talets
runstenar därstädes äro resta över kristna män. Endast två stenar i Rekarne
kunna bestämt betecknas som hedniska, då de äro märkta med
hammartecknet, guden Tors symbol. På den ena synes även ett mansansikte med
pipskägg och stora, uppåtvridna knävelborrar, helt visst guden själv.
Namnen å dessa vårdar förtjäna även att nämnas. Båda äro resta av söner efter
fäder. Sönerna heta å ena stenen Helge, Frögeir och Torgaut, å den andra
Asmund och Fröbjörn. Män, som gåvo sina barn namn med så hednisk
klang, förtjänade helt visst, att Torshammare ristades på deras minnes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
