Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från hedendom till kristendom. Av Erik Floderus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det föregående ha ett flertal ristningar omnämnts, vilka direkt utsäga,
att den döde varit kristen. På några stenar uppgives till yttermera visso,
att den, till vars minne stenen rests, dött i vita vådor, d. v. s. medan han
ännu var iklädd den vita dräkt, som den nydöple skulle bära de första åtta
dagarna efter dopet. En sten vid Tensta kyrka i Uppland omtalar en
And-vit, som dött i de vita vådorna: Kristus hjälpe Andvits själ. En sten vid
Jädersta i Skepptuna socken, likaledes i Uppland, omtalar en annan man
som dött, medan han har dopkläderna. På runstenar från 1000-talets slut
och 1100-talets början förekommer även det kristna namnet Johannes eller
Johan i formerna Joan eller Jon.
Den vanliga böneformeln, varmed inskriften avslutas, är Gud hjälpe
hans ande eller hans själ. I det föregående ha framdragits ett par exempel
på att bönen riktats till Gud och Guds moder (på två Englandsfararestenar).
På en sten i Västergötland heter det: Gud hjälpe hans själ och Guds moder
och den helige Kristus i himmelriket, ibland lyder inskriften Kristus hjälpe
själen. I dessa fall är det enligt vad man påvisat troligtvis ett engelskt
inflytande, som gör sig gällande. Ibland nöjde man sig icke med att bedja
endast för den, åt vilken minnesmärket rests, utan man bad: Gud hjälpe
hans ande och alla kristna eller Gud drotten hjälpe (dia kristnas ande. I
några inskrifter från 1000-talets senare del anropas stundom även
ärkeängeln Mikael, den tappre kämpen mot djävulen och den, som vägde de
dödas själar. Däremot förekommer det sällan, all Maria anropas;
madonnakulten låg tydligen ej för nordbornas kynne vid denna tid.
Om en något senare tid, då kristendomen slagit fastare rötter i landet,
vittna en del inskrifter. Vid Almarestäket i Uppland fanns fordom en
runsten, på vilken en kvinna låtit rista runor åt sig själv, hon vill fara ät öster
och ut till Jorsala, d. v. s. Jerusalem.
Skulle man döma av runstenarnas vittnesbörd, borde Uppland redan vid
mitten av 1000-talet ha varit kristet. Detta strider ju emellertid uppenbart
mot de sparsamt flytande historiska källorna, som tala om, hur segt
hedendomen dröjde kvar.
Seden att resa runstenar — vi bortse då från det fåtal, som ristats före
1000-talet med äldre runor — är ett bruk, som följer med kristendomen.
Hedningarna synas i stället på gravkullen ha rest en träpåle, på vilken den
dödes och stundom kungens namn inristades. Runstenarna äro i allmänhet
icke att anse som gravstenar i egentlig mening utan som minnesstenar, vilka
kunde resas på en helt annan plats, än där den döde vilade. I några fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
