Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkan och klosterväsendet. Av Erik Floderus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franciskanorden var indelad i provinser, dessa i kustodier, inom vilka
flera kloster funnos. I spetsen för kustodian stod en kustod, i spetsen för
provinsen en provinsminister, och i spetsen för hela orden generalministern,
som endast var skyldig påven lydnad. Föreståndaren för ett kloster kallades
gardian, de övriga bröderna kunde ha olika sysselsättningar: för
undervisningen sörjde en lector, andra omtalas som skrivare, diakoner,
sakristaner, åter andra hade att tillse de världsliga arbetena, vilka voro av
mångahanda slag; dessa senare voro dock ej munkar utan s. k. lekbröder.
Även dominikanorden var indelad i provinser, av vilka de tre nordiska
länderna utgjorde provinsen Dacien, vartill även klostret i Reval hörde. I
spetsen för hela orden stod generalmagistern, i spetsen för varje provins
en provinsprior. Klostren styrdes av en prior, och under honom stod en
subprior. Hos dominikanerna, vilka ju särskilt vinnläde sig om studier, var
leclorn eller läsemästaren en betydande person. Han hade att sköta de
blivande predikanternas utbildning. Från denna första skola sändes därefter
de mera begåvade till ett s. k. studium provinciale, provinsernas högsta
läroanstalter. I Dacien funnos troligen dylika i Sigtuna och Lund.
Slutligen kunde en broder fullborda studierna vid något av ordens universitet,
vilka lågo i Paris, Bologna, Oxford, Montpellier och Köln.
Tiggarordnarnas betydelse för det medeltida samhällslivet i vårt land
kan knappast överskattas. Klostren stodo i allmänhet öppna för vägfarande,
sjuka och fattiga, vilka där erhöllo mat och stundom även husrum. Vid
dominikanklostren omtalas en särskild »gästastuva» samt sjukhus.
Fran-ciskanerna anlade även smärre kloster på längre avstånd från bebodda
platser, där de kunde vara vägfarande och sjömän till hjälp. Ett sådant fanns
på det ödsliga Kolmården, där de resande mellan Södermanland och
Östergötland måste passera, ett annat låg på Hamnö, en holme långt ute i den
åländska skärgården, som besöktes av sjöfarande. Även härbärgen med
tillhörande kapell byggde de; dylika funnos på Välö i norra Roslagen och
nära den nuvarande staden Gränna. I flera städer ägde även tiggarordnarna
bus, väl främst avsedda för de bröder, som befunno sig på resa.
Till skillnad från cistercienserna gjorde nämligen tiggarbröderna många
och långa resor, alltid två och två tillsammans enligt ordens statuter. Än
voro de på väg till dominikanuniversiteten, än till generalkapitlen, till vilka
alla provinser skickade ombud för att avgöra ordens gemensamma
angelägenheter, än till andra kloster. Först nu kan man tala om ett mera
utpräglat fromhetsliv i Norden, de brev, som skrivits av dominikanstude-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
