Ett av Lundadomens förnämsta inventarier — omnämnt första gången 1442 men sannolikt byggt omkring 1380 — är dess berömda konstur, ett av de allra äldsta i sitt slag i världen. Det består av en urtavla upptill och ett (vid restaureringen efter den gamla förebilden nygjort) kalendarium nedtill. Det visar år, månader, veckor, dagar och timmar; det anger dessutom solens och månens gång och deras läge dag för dag inom djurkretsen (vars tecken återfinnas runt kalendariet och å den excentriska breda cirkeln över de sju ringarna kring sol- och månvisarnas axel). De skiftande tiderna för solens upp- och nedgång återges noggrant dag för dag genom vår, sommar, höst och vinter; månens olika faser åskådliggöras genom att visarens lilla månklot vrider sig kring sin axel. Åven stjärnornas upp- och nedgång — liksom, med matematisk men ej verklig exakthet, månens — anges. Hela det astronomiska systemet är med andra ord överlägset klart och enkelt framställt — en sak av värde för medeltidsmänniskan, som var livligt intresserad av himlens tecken och införlivat astrologiens begrepp med sitt medvetande. Men »horologium mirabile lundense» tjänade även fromheten — uret kunde också »spela». Varje dag klockan tolv drabbade de bägge ryttarna högst upp tillsamman och gav varandra lika många svärdshugg som slagverket slog, och därpå öppnades en dörr till vänster om den mellan tavlorna tronande madonnan, de bägge härolderna lyfte sina trumpeter och under tonerna av melodien »In dulci jubilo» skredo i procession Heliga tre konungar med härold och tjänare bugande förbi henne och lämnade långsamt scenen genom dörren till höger. Än i dag bli turistskarorna tysta och gripna, när uret spelar — på ett naivt medeltida sinne måste intrycket ha varit oförglömligt. Uret är restaurerat 1923. |