Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för konst och konsthantverk. Av Rune Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Haraldus och Othelric, men de äro knappast av så stor betydelse som de samtida
på Gotland och i Skåne. Inflytande från nämnda områden kan iakttagas, men
Västergötlands konst har också starka beröringspunkter med jylländsk och
kanske ännu mera med tysk och engelsk konst. Även i Småland återfinner
man stenmästare med skånsk eller gotländsk skolning, som utfört ett stort
antal goda funtar, oftast med fabel djursmotiv inom rundbågiga arkader.
Det märkligaste av stenkonst, som bevarats i detta landskap, äro åtskilliga
stenreliefer på Rydaholms kyrka, till dels sammanhängande med jylländsk
skulptur.
Våra stensnidare voro under den äldre medeltiden företrädesvis
sysselsatta med huggandet av dopfuntar — en förklaring härtill kan ligga i den
omständigheten, att landet nyss var kristnat, och att kyrkans organisation
alltjämt stod i förgrunden av samhällsarbete. I varje fall är det
anmärkningsvärt, att intet annat land har så många dopfuntar av konstnärlig
kvalitet bevarade från denna tid som Sverige.
Under loppet av 1200-talet inträder en stark tillbakagång inom
stenskulpturen, delvis beroende på cisterciensernas propaganda för enkelhet i
utsmyckning. Endast i de stora domkyrkobyggena i Uppsala, Linköping
och Skara fingo stenmästare i större utsträckning med sina mejslar
försköna portaler och pelarkapitäl. I Uppsala utfördes de dekorativa
skulpturerna ju av inkallade fransmän, såsom vi sett, under Etienne de Bonneuils
ledning, senare avlösta av gotlänningar. På samma sätt avlöstes de
förmodligen utländska (engelska eller westfaliska) stenmästarna i Linköping
från 1200-talets mitt av gotlänningar. Och just på Gotland blomstrar
stenskulpturen ännu en gång under den höggotiska tiden, d. v. s. 1200-talets
slut och 1300-talets första hälft, då en mycket stor del av landskyrkornas
praktfulla, figurrika portaler tillkommo. Figurscenerna visa på Gotland ofta
en dragning åt det humoristiska eller rent av groteska, som strängt skiljer
sig från den högtidliga, franskpåverkade skulpturen på fastlandet. Från den
fransk-svenska verkstaden vid Uppsala domkyrka stammar säkerligen den
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. I denna bild av S:ta Anna med Maria och
Jesus-barnet, »själv den tredje», är färgprakten det mest utmärkande. Hennes dräkt är
praktfullt röd och guldstänkt, turbanen vit, bältet guldstickat och manteln lysande blå.
Monumentalt värdig tittar hon ned på den tillbedjande mängden. — Skulpturen, bevarad som
en klenod i Enångers kyrka i Hälsingland, är det vackraste provet på Haken Gullesons
konst — en norrländsk bygdekonstnär, huvudsakligen känd genom sina bilder i förgyllt
och målat trä av Jesu moder och mormoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
