Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Studier och lärdom. Krönikor och folkvisor. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medeltida långdans: en fördansare eller försångare (mannen med ringen längst till
vänster) sjöng stroferna i en folkvisa, och alla instämde, medan man långsamt »trådde
dansen». — Kalkmålning i örslevs kyrka i Danmark.
FOLKVISORNA.
Nordens enda självständiga bidrag till den medeltida vitterheten är
folkvisorna. De flesta äro också gemensamma för hela Norden; skall något land
tillerkännas förstfödslorätten, vore det Danmark, och bevisligen ha en del
visor vandrat därifrån till Sverige.
Det var i början av 1800-talet en stor strid om vem som skulle anses
som folkvisornas egentliga skapare. Något spår av en bestämd författare
kan icke uppvisas, men man diskuterade livligt, ur vilket folkskikt de
framsprungit. De motsatta åsikterna representerades på 1800-talet av Geijer i
Sverige och Svend Grundtvig i Danmark. Den förre menade, att eftersom
visorna mest syssla med höga och adliga personer, så har man anledning
förmoda, »att de även der [i det förnäma livet] tagit sitt ursprung».
Grundtvig däremot ansåg, att folket som sådant var den enda legitima författaren
till vår gamla folkpoesi. Numera antar man allmänt, att folkvisorna
diktats av icke yrkesmässiga författare ur olika samhällsklasser, varvid folkets
breda lager ej kan frånkännas en betydande andel, samt att visorna i alla
händelser redan från början levat i samhällets alla kretsar, varför dessa
naiva konstskapelser med rätta sammanfattas under sitt hävdvunna namn:
folkvisor (R. Steffen). Att från de i visorna figurerande personernas miljö
sluta till författarnas sociala stånd är icke möjligt; folksagorna t. ex. ha
med förkärlek sysslat med prinsar och prinsessor, utan att man fördenskull
vågar påstå, att de stamma från dessa kretsar, och på samma sätt
sysselsätta sig tidningar i våra dagar gärna med kungligheter och filmhjältar.
Folkvisorna förde alltså ett anonymt liv på folkets läppar, och det fanns
till en början ingen tanke på att uppteckna dem. Vi äga visserligen ett par
obetydliga fragment från 1300- och 1400-talen, men först från 1500-talet
ha vi större vissamlingar bevarade. Den äldsta svenska — från omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
