Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att märka är emellertid, att i princip
fordrades tingsmenighetens bifall eller
instämmande, för att lagmannens »lagsaga» skulle
anses som gällande rätt.
Lagmannen skulle vidare lag skilja,
d. v. s. det var han, som i tvivelaktiga
fall skulle avgöra, vad lagen faktiskt
innehöll. Det har antagits, att detta varit
lagmannens egentliga och ursprungliga
uppgift, ett antagande, som bekräftas av det
förhållandet, att själva lagmansbefattningen
även gick under benämningen laghskila.
Härur utvecklar sig en verklig domaremakt:
till en början torde den dom han fällde ha
på ett eller annat sätt bekräftats av
menigheten, bl. a. genom »vapenbrak»,
ursprungligen sannolikt en form av samfälld ed.
Slutligen hade lagmannen till uppgift
att lag göra. Härmed avsågs otvivelaktigt
från början icke detsamma som man
numera menar med lagstiftning. Det var
nämligen icke egentligen i första hand fråga
om ett nyskapande av lagbud; lagmannens
uppgift var snarare i stället alt så att säga
fastställa, konkretisera och i ord uttrycka
det inom folket levande rättsmedvetandet.
Faktiskt fick emellertid lagmannen, naturligt nog, ett mycket stort
inflytande på rättsutvecklingen. I en till Västgötalagen fogad lagmanslängd
finner man således t. ex. den upplysningen, att lagmannen Lumber[1] har
»uttänkt och gjort en stor del av västgötarnas lagar»; likaså omtalas den nedan
nämnde lagman Eskil som en framstående lagstiftare, i det han säges
ha med mycket skarpsinne och egen omsikt genomtänkt den gamla rätten.
 |
| Denna eftertänksamt kloka och nästan aristokratiskt självmedvetna fysionomi är hämtad ur marginalminiatyrerna till en rikt utstyrd, sannolikt i Uppland utförd handskrift — från 1430-talet — till Magnus Erikssons Landslag, nu i Kungliga biblioteket. Vad som stått att läsa på språkbandet är inte längre möjligt att urskilja — men mycket sannolikt är det, som man antagit, en lagmans auktoritativa gestalt, som bokmålaren på sitt eleganta och träffsäkra sätt velat föreviga. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
