Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upplandslagens från Landslagens regler avvikande bestämmelser om den
s. k. istadarätten.
Redan efter c:a 100 år erhöll Sverige en ny landslag, Kristoffers
Landslag. Det egendomliga förhållandet inträffar då, att dessa båda lagar mycket
länge kommo att tillämpas jämsides, och det var först 1608, som Kristoffers
Landslag definitivt blev ensamt gällande. Varför en ny allmän landslag
efter så relativt kort tid ansågs nödvändig är hittills icke till fullo utrett.
Otvivelaktigt ha emellertid aristokratiens önskningar därvid spelat en stor
roll. I de flesta hänseenden äro överensstämmelserna mellan de båda
lagarna mycket stora, vilket naturligtvis utgör den egentliga förklaringen till
alt de kunde så lång lidrymd användas sida vid sida. Störst är skillnaden
mellan de båda lagarna på processrättens och statsrättens områden.
På 1350-talet sammanfattades även stadsrätten i den s. k. Magnus
Erikssons Allmänna Stadslag. Man kan konstatera, att den troligen tillkommit
något senare än Landslagen (mellan åren 1349 och 1357). Liksom den äldre
Landslagen saknar den kunglig stadfästelse. Källorna för densamma äro
dels Landslagen, dels tidigare stadslagar; ett tydligt inflytande från
hanse-atisk rätt gör sig i vissa hänseenden gällande.
PLANSCH VID DENNA SIDA. Från år 1387 stammar en av Konrad skrivare för
Söderköpings stad utförd handskrift av Magnus Erikssons stadslag. En sida, innehållande de
fyra förr,ta paragraferna ur balken »Drapmaal meth watha» (om vådadråp), återges å
planschen i facsimil och här nedan på moderniserad svenska: »Hugger man åt en man
men träffar en annan, som kommer där emellan och får sin bane, då må ej mer än ett
vådahugg räknas. Nu händer, att av ett hugg komma tvenne sår, träffar hand eller
huvud: det är högsta våda och böte härför AO marker och bevise med tolv mäns ed,
att det skett med våda och ej med vett och vilja. Och denna ed skola de avlägga en
månad efter dråpet, var för sig, och det skall ej räknas till våda, utan att både den
som dräpte och två den dräptes arvingar överensstämma om att det var av våda, och
båda parterna skola också avlägga ed och svära, så sant Gud dem hjälpe, att det skett
av våda och ej med vett och vilja. Så som nu sagts om eden beträffande vådadråp, skall
den också avläggas i alla andra fall av våda, såsom då någon får sår, blånad eller
blodvite, och var och en för sig, eftersom eden är. Och alla vådaböter för dråp eller sår
eller vad det i varje fall är tage målsåganden ensam. — Står man i försåt och vill
skjuta djur och kommer en människa emellan och dödas: böte gärningsmannen 40
marker och avlägge eden som förut sagt är, att det skett av våda. Träffar man först en sten
eller stock och därifrån en människa, som får sin bane, vare böterna 20 marker. Kastar
man spjut eller sten eller annan ting, varmed man kan göra skada, över ett hus och får
därav någon sin bane, då vare vådaboten 40 marker och vådaed, som förut är sagt. Nu
kan kastet eller skottet först träffa annorstädes än på den som får skadan: böte då 20
marker och gånge ed som förut är sagt. Kan han icke gå eden och ej erlägga böterna,
gälle lag som förut är sagt.» — Facsimil efter originalet i Kungliga biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
