Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen skall alltså svära en särskild ed, s. k. vådaed, att gärningen
verkligen skett av rätt våda och ej av vilja; denna ed, i vilken man även har
att se en ursäkt för den begångna förbrytelsen, skall han själv erbjuda sig
att erlägga. Likaså skall gärningsmannen själv frivilligt erbjuda sig att
erlägga de lagstadgade böterna. Typiskt för den formella karaktären i den
medeltida straffrätten är även, att det ibland, särskilt vid dråp, krävdes,
att målsäganden förklarade sig villig att betrakta gärningen såsom skedd
av våda.
I den äldsta germanska straffrätten betraktade man säkerligen i
väsentlig mån straffet dels ur synpunkten av personlig hämnd och dels ur
synpunkten av personlig upprättelse för målsäganden. Även på denna punkt
inträder emellertid tack vare kristet inflytande en förändring. Den
kanoniska rätten hävdade visserligen teoretiskt grundsatsen, att »ecclesia
abhor-ret a sanguine» (kyrkan avskyr blodsutgjutelse), men denna princip
genomfördes ingalunda i praktiken. En närmare utredning av denna motsats
mellan teori och praktik har ej här sin plats. Vare nog sagt, att genom
kyrklig förmedling fick den från mosaisk rätt härstammande
talionsprin-cipen insteg i vår rättsordning. Denna princip var ursprungligen helt
främmande för det germanska rättssystemet, som i stället väsentligen byggde
straffen dels på fredlöshet, d. v. s. den brottsliges utstötande ur
rättssamhället, dels på ett utförligt, detaljerat bötessystem. Talionsprincipen, den
konsekventa vedergällningsprincipen, grundsatsen om att öga skall givas
för öga och tand för tand, tränger emellertid in i de yngre lagarna. Särskilt
är delta förhållandet med Upplandslagen, liksom — ehuru i mindre mån
— med de av denna lag influerade rättssystemen. Sålunda bryter denna
grundsats hl. a. fram i Upplandslagens stadganden om att dråpare, som
ej vill eller kan gälda hot, skall giva liv för liv. Enligt Lands- och
Stadslagarna heter det utan alternativ, att man skall giva liv för liv.
Ett tydligt kristet inflytande gör sig även gällande, när det gäller
inskränkandet och motarbetandet av den gamla blodshämnden. I det gamla
samhället, sådant det framträder i landskapslagarna, lever ännu ättkänslan
intensivt. I ätten kände man skyddet mot fienderna, hos ätten sökte man
hjälp i annan nöd. Och liksom i alla primitiva samhällen så kände även
här i Sverige den enskilde ättmedlemmen sambandet med fränderna
särskilt starkt, när en oförrätt var begången. Denna oförrätt träffade enligt
den gamla uppfattningen icke endast den personligen drabbade, den
träffade hela den ätt, som den förorättade tillhörde. I avtvåendet av den skymf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
