Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som sålunda tillfogats ätten, voro samtliga dess medlemmar skyldiga att
deltaga. Vid tiden för våra landskapslagars nedtecknande tillhör emellertid
det här antydda tillståndet väsentligen en förgången epok. Men många spår
härav finnas dock hevarade i lagarna. Sålunda måste det betecknas som
synnerligen karakteristiskt, att i den ålderdomliga Gollandslagen handlar
huvudstadgandet om dråp icke om hur målsäganden skall beivra dråpet,
utan om liur dråparen och hans släktingar skola kunna skydda sig mot
hämnd från den dödades anförvanter. Detta stadgande visar sannolikt
mosaiskt inflytande men innehåller även mycket ålderdomliga drag, vilka
tydligt visa, hur vanlig blodshämnden varit på Gotland ännu kort före lagens
tillkomst. Och i Östgötalagen ha vi liknande intressanta bestämmelser. Där
kallas den del av boten, vilken vid dråp skall erläggas av ätten, för oranbot,
vilket betyder hämnd- eller fejdbot. Nu stadgas det uttryckligen om denna
bot, att den skall utsökas, ej genom rättegång, utan genom hämnd. — Även
på denna punkt griper emellertid kyrkan in, och även här är det
skuldtanken, som spelar sin roll. Det måste helt strida mot den kristna
uppfattningen, att på detta sätt genom ättfejd och blodshämnd en helt oskyldig
kunde bli lidande för en begången ogärning; kyrkan kämpar också
konsekvent både hos oss och annorstädes för blodshämndens avskaffande. Ett
utslag härav har man bl. a. att se i en av de ursprungliga bestämmelserna
inom edsörelagstiftningen (jfr härom nedan). Här förbjudes nämligen hl. a.
att hämnas på någon annan än den, som begått brottet i fråga. Att detta
stadgande är riktat mot ättfejderna kan ej vara tvivel underkastat. I stället
för den tidigare uppfattningen om brottet som en skymf, riklad mot hela
den förorättades ätt, framträder här den tanken, att gärningsmannen genom
förbrytelsen ådragit sig en skuld, för vilken han ensam hör sona. I detta
sammanhang kan nämnas, att redan i början av 1200-talet konung
Valdemar II i Danmark förbjudit, alt ättmedlemmarna gjorde sammanskott till
den s. k. ättarboten. Ärkebiskop Andreas Sunesen, vilken utförde en latinsk
bearbetning av Skånelagen, förklarar om della stadgande, att det
tillkommit, »för att icke oskyldig man skall betyngas för skyldig mans handling,
och för att förbrytaren ensam skall bära det straff, som följer av brottet,
och upphovsmannen ensam straffas för sina överträdelser». Tydligare kan
knappast den kristna tanken om skulden som grund för straffet framträda.
Även i Sverige kan man tydligt spåra samma utveckling. Sålunda förbjöd
Magnus Eriksson på sin eriksgata 1335, att ättarstol, d. v. s. sammanskott
från ätten för gäldande av böter för brott, vidare skulle få förekomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
