Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNGLIG RÄTI’.
Avspegla således landskapslagarna i mångt och mycket en kamp
mellan gammalgermanska principer å den ena sidan och kanoniskt-kyrkliga
å den andra, kan man även genomgående spåra en brytning mellan den
gamla folkliga rätten och den lagstiftning, som utgår från konungamakten,
och vilken lagstiftning alltmera ökar i betydelse. I flera avseenden
sam-manföllo de intressen, för vilka konung och kyrka gjorde sig till talesmän.
Starkt kyrkligt influerade äro sålunda konung Sverker Karlssons ord i en
urkund från år 1200, där han bl. a. framhåller sin önskan att »mildra de
mänskliga lagarna» och vidare förklarar, att »vissa lagar strida mot Guds
lag, som avser att frälsa själarna». I idéerna om konungadömet av Guds
nåde, vilka idéer redan tidigt hörja framskymta, mötas även kungliga och
kyrkliga synpunkter. Det är klart, att lagbud, givna under intryck av och
i anslutning till dessa tankegångar, måste anses få en särskild kraft. Ett
tydligt uttryck för dessa nya synpunkter möter i Upplandslagens förord,
som börjar med ett framhållande av alt »Gud själv instiftade den första
lagen och sände den till sitt folk genom Moses, som var den förste
lagmannen för sitt folk». Sedan fortsätter förordet, att på samma sätt
»sänder ock svears och götars enväldige konung, Birger, konung Magnus’ son,
denna bok» till alla upplänningar. Ett annat gott exempel på liknande
tankegångar kan hämtas från den bekanta skriften »Om konunga- och
hövdingastyrelsen» från 1300-talets mitt. I denna skrift framhålles, att
konungen »är Guds syssloman i denna värld, satt till att döma och plåga
och pina illgärningsmän och näpsa dem för deras brott».
Självfallet är även, att konungamaktens och kyrkans intressen
samman-föllo t. ex. i fråga om önskan att inskränka blodshämnden (jfr ovan). Att
träldomen avtog och slutligen upphörde — enligt den allmänna
uppfattningen definitivt genom en stadga av 1335 — får även tillskrivas en
samverkan mellan kyrkan och den centrala världsliga statsmakten. Särskilt är
det de kraftfulla folkungarna — framför allt Birger jarl (död 1266) och
Magnus Ladulås (1275—1290) —, vilkas lagstiftning salt starka spår i
lagarna — visserligen mer eller mindre genomgående. Varifrån uppslagen
till de genom kunglig lagstiftning genomförda ändringarna kommo har
varit diskuterat, men ett starkt inflytande från dansk rätt är i varje fall
märkbart. Från Danmark har sålunda Birger jarl otvivelaktigt hämtat sina
arvsrättsliga regler: förut gällde den berömda satsen »gånge hatt till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
