Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fatt i dråparen och dräpa honom ej genast; då skola de föra honom till
tings. Ej få de binda honom kring armarna och ej sätta honom i stock,
om han ej är mördare» (Östgötalagens Dråpsbalk).
Alla förbrytelser, vilka drabbade jordbruksintresset, måste givetvis i en
stat av det medeltida svenska bondesamhällets typ spela en mycket stor roll.
Beträffande dylika brott kan man även se, att skildringen av brottstypen
ibland blir ovanligt livlig och utförlig. »Nu stjäl någon», beter det i
Östgötalagens Vådamålsbalk, »en annans husdjur och har en slaktkätte ute i
skogen i jordhålor eller i bodar, kött eller hudar eller levande djur, som är
stulet; det är en slakttjuv». Målande och livlig kan även skildringen bli,
när krigiskt betonade situationer skildras. Man tycker sig nästan kunna se
den välrustade vikingaflottan med full bemanning och färdig till sjötåg, när
man i Upplandslagen möter detta stadgande: »Konung bjuder ut ledung;
skepp ligger i läge, lyfting är tältad; sköld är på stammen». Mången gång
höra f. ö. till denna livliga, konkreta stil direkta anföranden av de
personer, som tänkas uppträda. Man har framkastat det förmodandet, att dessa
livliga skildringar från början skulle varit ett slags referat av förekomna
rättstvister. Detta torde emellertid i själva verket vara högst osannolikt.
För den tidens människor var det naturligt och låg närmast till hands att
uttrycka sig konkret och åskådligt. Abstraktioner och generaliseringar
tillhöra ett senare kulturstadium. Några exempel på den nyss anförda typen
av stadganden skola nu givas.
I Upplandslagens Manhelgdsbalk framställes sålunda en situation, som
bl. a. även ger en intressant belysning av den redan ovan berörda
formalistiska karaktären hos lagarna: »Nu rider en man på vägen och finner ett
lik med ärr och sår; han skall vända tillbaka och kungöra det i den by,
som är närmast; har han hämndemän i den byn, kungöre då i nästa by;
har han också där hämndemän, kungöre då i tredje byn. Han skall stå
i denna by liksom i den första och säga så: »Jag har gjort ett fynd; det
ligger ett lik på dråpplatsen med ärr och sår och ingen vet mannens
bane-man». Då svara de, som där äro tillstädes: »Vem är sannolikare den
mannens baneman än du?» »Nej», säger han, »jag är ej hans baneman.»
Synes blod i spjutskaftet eller på yxskaftsremmarna, synes reva på hans
kläder eller hans spjutsudd vid såret, då är han sannolikt mannens baneman.
Nekar han till gärningen, då skola tolv män antingen värja eller fälla
honom». Hur åskådligt framträder ej här en måhända ej alltför ovanlig
situation från 1200-talets Sverige! Och när man möter följande ord i början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
