Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är i mångt och mycket ett hårt liv och ett hårt folk, som i
landskapslagarnas kärnfulla bestämmelser träda oss till mötes. Det gamla
ordspråket om att »rätt sitter i spjutstångsända» var säkerligen ofta en bister
realitet. Men icke desto mindre levde känslan för den fäderneärvda rätten
stark hos medeltidens människor. I förmildrandet av sederna och i
utvecklingen av samhällsskicket spelade denna fäderneärvda rätt en stor roll:
rättens uppgift i den medeltida staten såsom kulturspridande, humaniserande
är måhända icke tillräckligt beaktad. Den — om uttrycket tillätes — sträva
hjälpsamhet och kärva fromhet, vilken här och där lyser fram, är härför
betecknande. Ett par exempel på denna synpunkt vid bedömandet av
lagarnas betydelse må samtidigt tjäna som avslutning på dessa rader. I
Upplandslagens Köpmålabalk stadgas om fattigas »gästning», som ingick i den
tidens primitiva fattigvård: »Nu föras vanföra eller fattiga mellan byar och
bönder; då är var bonde skyldig att hålla dem kost under ett dygn». Sedan
tillägger lagen, att »Gud må ej glömma den, som gärna vill giva den fattige
hus och hem», varpå balken avslutas med de rimmade raderna:
»Kristus var en gäst bland människorna i jorderiket.
Han give oss som lön för gästning himmelriket. Amen.»
Ett annat exempel på denna hjälpsamhet möter i Yngre Västgötalagen,
som stadgar: »Stjäl fattig man lev eller ett fullt mål mat och är han rätt
allmoseman, som ej orkar föda sig med sitt arbete, vare saklös». Det är
en mänsklighet, som i all sin enkelhet är hög och stolt. Och i
Upplandslagens berömda slutord framträder den medeltida människans fromhet på
ett sällsynt vackert sätt:
»Detta är sagt om fridstider. Gud give alla dem sin frid, som med frid
vilja hit komma, här vara och hädan fara. Frid vare vår konung, vårt
land och vår lagman och alla dem, som hava lyssnat till lagsagan.
»Frid vare slutet på lagen förvisst!
Gud vare med oss alla till sist! Amen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
