Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbruket under medeltiden. Av Manne Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKIFTES- OCH ÄGOFÖRHÄLLANDEN.
Medeltidens normala bebyggelsetyp var byn, och byalaget ägde byns
marker gemensamt. De olika grannarnas ägor voro endast delvis åtskilda
genom rågångar. Tomterna för de olika fastigheterna voro dock ordentligt
utmärkta, ty tomtens storlek var avgörande för beräkningen av fastighetens
andel i »byamålet». Tomtmarken i byn utgjorde således på visst sätt en
karta över byns ägor. Södermannalagen säger uttryckligen, att »tomt är
tegs moder»; efter tomtens storlek fick därför fastigheten sig tilldelad
proportionella delar av åker, av ängsmark och avkastningen av marker, som
brukades gemensamt, av fiskevatten och betesrättigheter. Ett ordnat skifte
av bysamfällighetens åker förutsättes i våra landskapslagar redan vara
gjort, men detta fornskifte eller hammarskifte var redan då föråldrat, och
lagarna stadga om hur det äldre skiftessättet bör ersättas av solskifte, där
de olika fastigheternas skiften följa varandra solrätt i samma ordning som
tomterna i byn. Varje särskild åker i gärde eller vång delades i lika många
tegar, som antalet tomter angav, och varje gård fick således sina tegar
utspridda på ett stort antal ställen. Solskiftet, som tillämpades ända fram
till den moderna skifteslagstiftningens införande, genomfördes dock aldrig
fullt konsekvent och överallt i landet. Äldre skiftesförhållanden kvarstodo
således vid sidan av nyare. Även samfälld åker och äng förekom här och
var (»hopteg», »hopäng»), och ett byte årsvis av tegarna mellan de olika
brukarna har på sina håll gjorts till långt fram mot nutiden. Således har
i sådana byar icke egentlig äganderätt utan blott brukningsrätt till jorden
funnits. För att dela avkastningen av det gemensamt utförda arbetet
användes, för att garantera full rättvisa åt alla, ofta rätt invecklade metoder
(lottkastning om de färdiga hövålmarna, tävlingar o. s. v.).
Ägoförhållandena hängde nära samman med den växtföljd, som
till-lämpades inom byn. Äldst var ensädet, som bestod däri att man odlade
säd år efter år på samma åker, så länge den över huvud gav någon
avkastning, varefter den lämnades öde några år. Då man under medeltiden
säkerligen hade större antal kreatur i förhållande till den odlade jordens
vidd än i nyare lid, hade man också bättre tillgång till gödsel för åkrarna,
som därför kunde hållas bättre i hävd och skötas mera intensivt. Då
behovet av större areal för spannmålsodling gjorde sig gällande, blev
naturligtvis gödslingen klenare och avkastningen därefter. Redan före
medeltidens början hade också mera rationella sätt att utnyttja åkerjorden än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
