Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I kampen mot sjukdomarna stodo medeltidens
människor mycket dåligt rustade. Man behöver bara erinra
om den svåra pestepidemi, som under namnet »svarta
döden» på fem år gjorde sin rundgång genom vår
världsdel vid 1300-talets mitt, skördande — beräknas
det — 25 miljoner liv på sin väg och decimerande vårt
eget folk med en tredjedel. Läkarvetenskapen — som
ännu inte förtjänade detta namn — stod maktlös. Det
var inte heller många som i vårt land ägnade sig åt
läkarens kall under medeltiden, säger Olaus Magnus.
Däremot fanns det talrika fältskärer, »ity att detta folk
knappt låter en dag eller timme förgå utan att slåss»,
tillägger han. Det är en läkare (till vänster) och en
fältskär (till höger) med hälsobringande örter nedtill
Olaus Magnus velat framställa med träsnittet härovan,
hämtat ur hans »Historia om de nordiska folken».
/ de flesta städer funnos badstugor. Interiören här visar
en bastu, till höger tre lavar, den ena över den andra,
i mitten en ugn, varifrån vattnet uppvärmes och längst
ned en person i färd med att åderlåtas. De fyra
snäpporna på ryggen och hettan ursäkta det stora ölhornet.
Medeltidens badstugor voro gemensamma för både män
och kvinnor. — Träsnitt ur Olaus Magnus’ »Historia».
för kallades skottherrar.
Främmande köpmän, de
s. k. i/ästerna, undsluppo
ej heller skall, ty om de
uppehöllo sig någon
längre tid i staden, måste
de betala »gästpenningar».
En speciell skatt var
vidare den s. k. buragälden,
en avgift som upptogs, då
en person blev borgare i
staden eller som man då
sade: »vann burskap».
Buragälden var fem öre —
en för
medeltidsförhållanden icke alldeles
betydelselös summa, som
emellertid genom penningvärdets
fall senare blev ganska
ringa. Detta medförde, att
en del hantverkare på
landet erlade denna avgift
och således formellt blevo
borgare i städerna utan att
dock bo där. De fingo på
grund härav det
ringaktade namnet
»femöresbor-gare» och blevo föremål
för borgerskapets
ständiga klagomål hos konung
och riksdag.
Genom att städerna
utgjorde medelpunkten för
allt varuutbyte kom en
sträng kontroll att där
utövas över mått, mål och
vikt. Denna kontroll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
