Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anor. Myrmalmen, som huvudsakligen upptogs ur sjöar, blev bearbetad och
säkerligen även exporterad redan under forntiden. Under äldre medeltiden
höra vi talas om »Järnbäraland» — ett område, som vissa forskare
förlägger till Dalarna, andra till Gästrikland, andra åter till Värmland.
Betydelsen av detta ord är »järnbärarnas land», d. v. s. ett område, vars
invånare forslade järn och järnprodukter. Även i södra Sverige förekom
myrmalmsproduktion i stor omfattning och exporterades från Kalmar bl. a.
till södra Jylland. Den då internationellt använda termen för enheterna
av det i Sverige producerade järnet var osmund (jfr osmundsjärn,
osmunds-smide). Måhända har Sverige redan vid 1100-talets slut börjat exportera
silver från vissa malmfyndigheter. Av avgörande betydelse var emellertid
det egentliga bergsbrukets uppkomst vid 1200-talets slut. Tyska bergsmän
synas härvid i mycket stor utsträckning ha varit de egentliga pionjärerna,
och åtminstone vid exploateringen av Kopparberget i Dalarna har kapital
investerats av borgare i Liibeck. Redan från början kom också
metallexporten att i stor utsträckning gå genom de tyska köpmännen, framför
allt de i Stockholm, vilka även stodo i förbindelse med de tyska kolonierna
i Västerås och Arboga. Såväl för järn som för koppar var Stockholm den
dominerande exportorten, och Lubeck blev dess förnämsta avnämare.
Medan exporten av järn var tämligen konstant, var den av koppar ganska
fluktuerande, beroende på den starkt växlande produktionen vid
Kopparberget. Övriga kopparmalmsfyndigheter — t. ex. de i Åtvidaberg —
spelade nämligen en underordnad roll.
Bland importvarorna märktes främst vissa livsmedel, såsom salt, humle,
öl, vin och kryddor, samt industrivaror, såsom kläde. Salt var en
nödvändighetsartikel icke minst för konserveringen av fisk och kött — under
vintertiden levde man mest på saltad mat. Lubeck kunde skaffa denna
nödvändighetsvara, som främst kom från de nordtyska saltverken men även
från Sydfrankrike. Humle behövdes för ölbryggandet, ty den salta mat,
som bestods under vinter och vår, måste sköljas ned med mycken dryck.
Emedan man önskade större variation beträffande dryckesvaror, förekom
även import av tyska viner och ölsorter. Ehuru Sverige var rikligt försörjt
med fisk, infördes icke så litet sill, vilket berodde därpå att de stora
sill-fångstplatserna vid Öresund och utanför Bohuslän då befunno sig utanför
Sveriges gränser. De av den katolska kyrkan påbjudna fastorna
framtvingade också en avsevärd konsumtion av fisk. Kontakten med högmedeltidens
västerländska kultur medförde, att man även började konsumera vissa im-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
