Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järntillverkning och bergsbruk. Av Tom Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På den bekanta Sigurdsristningen å Ramsundsberget i Södermanland, daterad till
1000-talets början och i sin helhet återgiven å sid. 285 i bd 1, ser man några av tillbehören
vid smide: tång, städ, eld (över vilken Favnes hjärta stekes), ett bälgpar med gemensam
pip, vettande mot elden, samt hammare. — Bilden till höger — ur Olaus Magnus’
■»Historia» — visar, med träsnittets otymplighet, bl. a. en smältugn med vattendriven bälg,
ävensom hammare, drivna på samma sätt.
Konsten att smälta och smida järn torde liksom detta skedes ledande
kulturimpulser över huvud ha förmedlats till Norden närmast från kelterna
och via Danmark successivt spritt sig norrut. I Sydsverige kan
järntillverkningen antas ha kommit till större utveckling under romersk järnålder,
i Mellansverige under folkvandringstiden och i nedre Norrland (och Norge)
slutligen under vikingatiden. Efter moderna begrepp var den tvivelsulan
av alldeles miniatyrartad omfattning, men inte desto mindre måste den ha
varit av genomgripande betydelse för den materiella och kulturella
utvecklingen. Den bör ha räckt till för alt göra yxan och plogbillen till var mans
egendom och har därmed röjt vägen för den bofasta åkerbrukskulturens
genombrott och spridning till kargare trakter. Svärdet, hjälmen och
bryn-jan av järn äro förutsättningar för forntidens krigiska maktutveckling,
utmynnande i vikingatågen. Järnkulturens långsamma vandring från söder
till norr bidrar t. o. m. på ell väsentligt sätt att förklara, att Götariket
blomstrade i början av folkvandringstiden men därefter övertrumfades av
Sveariket. Dettas gamla gravkulturcentra i Vendel, Valsgärde och Gamla
Uppsala ligga just i gränstrakterna mellan de rikare åkerbrukstrakterna i
söder ocli de limonitförande områdena i norr — och naturligt nog vid de
sammanbindande vattenlederna.
Under äldre medeltiden har den uppsvenska järnhanteringen på sjö- och
myrmalm vunnit ytterligare spridning. Ett dunkelt men betydelsefullt
vittnesbörd om den är provinsheteckningen Järnbäraland i norska kungasagor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
