Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järntillverkning och bergsbruk. Av Tom Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som utspelas omkring sekelskiftet 1200 (och nedskrivits kort därpå). Ordet
betyder järnbärarnas, järnforslarnas, land och måste åsyfta områden,
varifrån järn utfördes speciellt till Norge. Om belägenheten gå källuppgifterna
vitt isär, och sannolikast synes den tolkningen, all Järnbäraland efter hand
kommit att beteckna järnexporterande områden i Uppsverige — och kanske
även Sydsverige — i allmänhet. En liknande utveckling företer
beteckningen Bergslagen, som emellertid först långt fram i tiden kommit att täcka
hela den centrala uppsvenska bergsbruksbygden. Bergslag, d. v. s. lag av
bergsmän, kallades nog redan på Folkungatiden den korporationsmässigt
organiserade menigheten vid större bergverk, och redan på senmedeltiden
betecknade termen även bygden kring ett bergverk eller gruvområde,
vilken då var utrustad med en del särskilda rättigheter och skyldigheter och
efter hand blev en med häradet jämställd territoriell enhet. Som
provinsbegrepp är Bergslagen — oriktigt: Bergslager (na) — en sammanfattande
pluralisform.
De svenska bergmalmtillgångar, som voro kända och utnyttjade redan
under medeltiden, äro synnerligen betydande och vitt spridda. Vår
medeltids egentliga bergsbruk — till skillnad från den primitiva järnhanteringen
alltså — har en mycket bestämd nordlig gräns, som nära sammanfaller
med Svealands, om man bortser från övre Dalarna men med
medeltidsmänniskorna räknar Gästrikland som ett annex till Uppland. De nordligaste
större medeltidsgruvorna voro de i Dalarna: Stora Kopparberget, den
största och tillika tidigast (1288) urkundligt betygade av dem alla, det gamla
Silvberg i Norrbärke, som sedermera kallades Väster-Silvberg och även var
ett stort järngruvefält, det yngre Öster-Silvberg i Tuna. Söderut i Dalarna
och delvis inom ett område, som sedermera förts till Västmanland, ligger
medeltidens största anhopning av rena järngruvor, Tunaberg, Vikaberg,
Betsberg (Bispberg), Getsberg (Gässberg), Vikaberg, del särskilt betydande
Norberg med det angränsande Skinskatteberg (Skinnsäckeberg) och ytterligare
några samt koppargruvan Garpenherg. I Gästrikland omtalas några
järngruvor, den främsta kanske Torsåker. I norra Uppland ha vi bl. a.
Danne-mora, som tidigast omnämnes som silvergruva, och från början av
1500-talet Sala silvergruva. I Västmanland gå åtminstone Lindesberg och
Nora-skog tillbaka till medeltiden och i Filipstads bergslag »Värmlandsberg»,
troligen med Persberg som kärna. På Kilsbergen låg sannolikt det 1340
omtalade Västra berget i Närke och i Tylöskogen kring Lerbäck det
samtidigt betygade Östra Närkesberget. På sydsidan om Tylöskogen, i Öster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
