Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkliv och folktro. Av Ragnar Blomqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den katolska kyrkan lyckades
i viss mån kristna folktrons
naturväsen genom att hänföra dem till
djävulens anhang. Kristendomen
lärde med stöd av bibeln, att del
onda i världen kom från Satan, och
denne fattades icke enbart som en
princip utan som en personlighet,
på vars existens man fullt och fast
trodde. Han härskade över de
fördömdas hemvist, helvetet, och
biträddes där av en mängd
underordnade djävlar. Hade han nöjt
sig med denna syssla kunde allt
varit gott och väl, men så var icke
fallet. I stället var han ständigt i
farten med att försöka locka
varandra på den smala vägen mot
himmelriket över till den breda väg,
som förde till hans egna domäner,
och om man icke direkt såg honom
med sina egna ögon, såsom fallet
var med många frestade helgon i
legenderna, så märkte man honom
granneligen vid många tillfällen, då
man hotades av faror, anfäktades
av syndiga lustar eller plågades av
besatthet. Man gick aldrig trygg för
honom och det var icke säkert, att
han mötte upp i sin rätta gestalt med
bockfötter, horn och svans. Nej, han
sökte gärna överlista sina offer
genom att uppträda som grann person
med vinnande sätt. Dem han
lyckades intaga skaffade han allehanda
timliga fördelar, tur i kärlek,
rikedom, makt eller vad offret önskade.
Föreställningen om människans allvarliga och
ödesdigra beroende av de celesta fenomenen
var djupt rotad i medeltidsmänniskans
medvetande, och i alla företeelser, som föllo
utanför ramen för det vardagliga eller direkt
förklarliga, sökte man gärna en förborgad djupare
mening. Kometerna voro sedan urminnes
tider fruktade som osvikliga varsel om krig
och pest och katastrofer, och även andra
»tecken» på himlen ansågos ha bud till
människorna. Sd var det även med de
»vädersolar», som — enligt inskriften pä ovan
återgivna samtida målning — den 20 april 1535
uppenbarade sig över Stockholms horisont och,
pä initiativ av ingen mindre än Olaus Petri,
av okänd hand förevigades på den tavla, som
ännu hänger i hans forna kyrka, Storkyrkan
i Stockholm. — För oss har tavlan på
Stor-kyrkoväggen sitt intresse inte bara därför att
den är frukten av en åskådning, »vilken var
ett äkta barn av medeltiden och i sin
lwasi-lärda form utmynnade i astrologien» — den
är också märklig som en av våra äldsta
Stock-holmsbilder och i denna egenskap återgiven i
färg i kap. om Städer och stadsliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
