Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk bebyggelse östanhavs. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska väldet hade tryggat kusterna. Den svenska kolonisationen möttes därför
efter hand av en finsk kolonisation, och två varandra motsatta flöden
översvämmade den förhistoriska tidens obebyggda kustutmarker.
KOLONISATION UNDER STATENS SKYDD.
Ehuru denna svenska kolonisation sålunda främjades och stöddes av
en statsmakt, som kort förut med väpnad hand hade underlagt sig
landet, var den alltigenom av fredlig karaktär. Den genombröt icke ramen
för samtidens svenska rättsuppfattning. Två olika rättsanspråk,
representerande olika utvecklingsskeden, bröto sig mot varandra: den hävdvunna
rätten till utmarksexploatering genom en hel bygd eller ett helt
bygde-förbund och den individuella odlarens och röjarens besittningsrätt. Den
förra fick såsom den primitivare vika för den senare, men den upphävdes
icke; den erkändes tvärtom inom vissa gränser. Nybygderna måste därför
noggrant begränsas. Endast åker och äng samt skogsmark till husbehov blevo
nybyggarnas egendom; i övrigt fingo marker och fiskevatten fortfarande
nyttjas av invånarna i de bygder, som av ålder haft nyttjanderätt till dem.
Detta för det svenska rättssamhället utomordentligt hedrande faktum
bevisas av ett par urkunder från Magnus Erikssons tid, två kungabrev,
det ena utfärdat i december 1347, det andra i februari följande år under
konung Magnus’ övervintring i Nyland. Genom det första av dessa brev
tillerkändes allmogen i några byar i gränstrakten mellan Helsinge och Sibbo
socknar, d. v. s. mellan Borgå, där brevet är undertecknat, och den
nuvarande staden Helsingfors, ensamrätt till byarnas »inbundna vatten»;
såsom orsak till det kungliga ingripandet anföres, att »sockenmänner av
Hattalom» (Hattula i södra Tavastland) med orätt hindrat kustbefolkningen
i dess fiske. Konungen hänvisar till att Peder Jönsson (hövding på Viborgs
hus 1320—36), Mats Kettilmundsson (död som hövding på Åbo slott 1326)
och andra hövdingar och fogdar i österlanden redan tidigare hade
tillerkänt ortsbefolkningen de ifrågavarande vattnen. Det andra brevet tilldömer
»alla dem, som bo norr om Kurno å i svenska rätten, alla deras gamla
inbundna vatten och strömmar, som de av ålder hava haft». Ehuru båda
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Hattula gamla tegelkyrka är en av Finlands äldsta
landskyrkor — /rån 1300-talets förra hälft. De rika målningar, som pryda dess valv,
väggar och pelare och varur denne grovhuggne, tungt rustade krigare är hämtad, äro
emellertid åtminstone halvtannat sekel yngre. — Efter akvarell av H. Malin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
