Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna ögon se en livaktig och betydande handelsstad, en upplevelse som han
torde ha behållit i minnet. På våren år 1520 tog han sig så över till Sverige,
där han kom i land nära Kalmar. Från tiden närmast därefter är föga
med säkerhet känt om hans öden. Han fick kunskap om Stockholms
blodbad vid årets slut och begav sig därefter till Dalarna, det landskap där
Stu-rarna på sin tid alltid kunnat påräkna stöd; Gustav Eriksson var nära
be-fryndad med Stureätten. — Under tidernas lopp har ett epos, en hjältesaga,
vuxit upp kring Gustavs äventyr i Dalarna, och den utgör en svensk
motsvarighet till de sagor, som andra folk skapat kring sina hjältar. Vad som
är sant däri, är ovisst, men den unge förklädde flyktingen i sin rundkulliga
hatt och sina bondekläder har blivit en av vår tids historias mest populära
gestalter, och 1800-talets historiemålare och författare ha hämtat mängder
av motiv från hans mer eller mindre väl bestyrkta äventyr i Dalarna.
Vad han nu än upplevde här uppe, en sak är säker: inom kort uppstod
omkring honom en resning, som riktade sig mot Kristian II :s välde.
Resningen hade Sturepartiets gamla anhängare som kärntrupper, och
Sturar-nas män framträdde också i spetsen för upproret. Så hade det ett av sina
främsta stöd i Nils Olofsson Vinge, gammal Stureanhängare och vid tiden
för resningens början lagman i Värmland. Det nya danska väldet hade
vissa svagheter, som gynnade de upproriska. Större delen av Kristian II:s
segerrika landsknektsarmé hade vänt tillhaka till Danmark, ehuru
garnisoner under danska eller tyska befälhavare funnos på de viktigaste
fästningarna i landet, Stockholm, Kalmar, Stegeborg, Västerås och Örebro slott. I
spetsen för den regering, som Kristian tillsatt i huvudstaden, stodo Didrik
Slagheck och Jens Beldenacke, båda försedda med var sitt svenskt
biskopsämbete, samt ärkebiskopen Gustaf Trolle, och ingen av dessa var särskilt lämpad
för sysslan. Åtskilliga av de överlevande stormännen i landet hade slutit sig
till den nye konungen, men knappast alltid så helhjärtat; vid resningens
början skrev en av dem, herr Ture Jönsson Tre Rosor, som var oviss om
vilkendera sidan han skulle sälla sig till, dessa ord om läget: »det är bättre att vara
med de bästa i sitt fädernesland än att tigga sitt bröd i främmande land».
Den uppfattningen gav vissa möjligheter åt en framgångsrik resning.
Redan vid nyåret 1521 fick Kristian II, som då var på hemresa genom
Sydsverige, höra talas om ett uppror i Dalarna, och i mars stodo både
Sil-janstrakten och Kopparhergslagen samlade för att hävda sin bygds gamla
särrättigheter mot den nya regeringen och dess tjänare. Angränsande
nejder åt öster och söder drogos med i resningen, hrev utfärdades med ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
