Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska trupperna ledo svåra nederlag, allmogen måste själv svara för
krigstjänsten. Vi sätta var förståndig svensk man att överväga, skriver kungen,
»om dessa gamla sedvaner vårt fädernesrike i så måtto nyttige äro». Så
förklarar han, talar tålmodigt till rätta och lovar även, att om någon har
klagomål mot frälse eller fogdar, skall han få allt avhjälpt.
Här ger kungen sin egen version av sin gärning, och det är med en viss
självmedvetenhet han talar. Framför allt fäster han vikt vid, att frid numera
råder, såväl inom riket som utåt, så länge hans styrelse får vara oantastad.
Och nu hota smålänningarna denna frid. Gustav Vasa hade fullt klart på
vintern 1542—43, att det kanske svåraste återstod, innan Småland var hragt
till lydnad. Ibland räknade han missmodigt med, att han med sina sista
trogna skulle tvingas dra sig tillbaka till Mälarbygden, där han på
Grips-holm höll på att uppföra ett mäktigt befästat slott. Men när våren kom,
upptog han kampen på nytt. Hans kanske förnämsta stridsmedel var den
utomordentliga överblick, han numera hade över sitt rikes resurser, efter
ett par decennier av oavlåtlig praktisk verksamhet. En effektiv isolering av
Småland, som stängde all varutillförsel ute därifrån, genomfördes. Och
samtidigt kommo de kungliga trupperna. Initiativet till det nya årets
»fälttåg» hade dock tagits av de upproriska, som hotade både Kalmar och
Stegeborg samt därefter ryckte upp i mellersta Östergötland, där de ej långt
från Skenninge sammandrabbade med Gustav Vasas krigsfolk under hans
frände Per Brahe. Striden blev snarast oavgjord, men Dacke förmådde ej
tränga längre åt norr utan måste dra sig tillhaka. Från Öster- och
Västergötland ryckte nu två kungliga styrkor in i Småland, och i en strid blev
Dacke själv sårad och led svårt nederlag. Segrarna foro hårt fram i
upp-rorsbygden, och eller hand funno smålänningarna det lämpligt att söka nåd.
Dacke var visserligen snart åter i farten, men blev på nytt slagen och
omkom troligen under flykten in i Blekinges gränsskogar. Avrättningar och
deportationer beseglade de upproriskas öde, och Småland fick erlägga en
dryg bot för sina forsyndelser. Till sist omorganiserades förvaltningen i
landsändan, så att konungen närmare kunde övervaka den. Den sista stora
fejden mellan riket och bygdernas särkrav var avslutad, men det hade stått
hårt att övervinna motståndet.
Det är knappast en tillfällighet, att kungen ungefär samtidigt med
fejdens slut lät sin impopuläraste tyske rådgivare Konrad von Pyhy falla. Även
den nya kyrkoorganisation, som Georg Norman skulle genomföra,
mildrades; men Norman själv förblev ännu länge en av konungens i växlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
