Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska sjömakten grundlägges. Av Georg Hafström och Hj. Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rud hade efter företagna reparationer åter gått till sjöss från Köpenhamn
och stötte sagda dag ihop med Horns flotta. Enligt dåtida taktik gick det
väsentligen ut på att så snart som möjligt lägga ombord med fiendens skepp,
d. v. s. att komma upp långssida med dem, äntra och genom kamp man
mot man bemäktiga sig desamma. Artillerielden från skeppens kanoner,
som då hade en högst obetydlig räckvidd mot i våra dagar, var visserligen
ett nog så kraftigt vapen, men ju överlägsnare ett skepp var gentemot
fienden i antalet knektar, desto mer eftersträvades ett snabbt avgörande genom
äntringsstrid.
I sin för Claes Horn utfärdade instruktion, som vittnar om att konungen
stod långt före sin samtid i förståelse för sjökrigets väsende, hade Erik
XIV givit noggranna föreskrifter om skeppens indelning i grupper för
striden, huru de därvid skulle understödja varandra, huru eldgivningen
skulle regleras med avseende på såväl projektilslag som avstånd samt om
äntringens genomförande. Ue hetaste striderna rasade denna dag liksom
eljest omkring amiralsskeppen. Timtals pågick denna kamp mellan den
svenska S:t Erik och den danska Jægmesteren, sekunderade å ömse sidor
av andra skepp. Ursinnigt stred man med alla medel, från kanonen till
huggvapnet, »pilen rök som hagel» ur de spända stålbågarna, och ingen
pardon gavs. Till slut måste den danske amiralen stryka flagg, hans skepp
var då i sjunkande tillstånd, och av dess 1,500 man starka besättning hade
ej mindre än 1,000 försatts ur stridbart skick. Danskarna förlorade
ytterligare 4 skepp, därav ett underamiralsskepp. Men den svenska segern var
också dyrköpt. Tre skepp förlorade vi, och ombord på Finska Svan, som
särskilt utmärkte sig under slaget, stupade två unga skeppshövitsmän, Per
Banér och Sten Sture. Inalles beräknas denna blodiga sjöstrid ha krävt nära
7,000 offer, varav 5,000 på de allierades sida. Efter slagets slut flydde den
förenade flottan först till Bornholm och anlände några dagar senare till
Köpenhamn, där de flesta skeppen lade upp. Horn begav sig med sin flotta
och sina priser till Dalarö, hedrades med ett ståtligt triumftåg i Stockholm,
och seglade efter verkställda reparationer åter till sjöss. 1 början av
september injagade han en mindre dansk styrka i Öresund och uppbringade
därefter ett flertal handelsfartyg. Då den fientliga flottan ej vidare visade
sig i sjön detta år, återkom Claes Horn i november med flottan till
Stockholm. Ett lyckosamt och ärorikt blad hade skrivits i den svenska
sjömaktens historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
