Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska sjömakten grundlägges. Av Georg Hafström och Hj. Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu deras gamla sätt att stocka flugorna men låta bien fara, seendes genom
fingrarne med de rika, som tilläventyrs fast större brott hava. Så efter lian
är Vår tjänare och haver föga att vedervåga, så må du säga till dem, att
de låta honom vara, efter de inga skäl och bevis hava emot honom».
Livet ombord i örlogsskeppen var hårt, farligt och säkerligen
glädje-fattigt. Disciplinen var sträng. Genom olämplig förläggning, mest orsakad
av vanan att plocka ombord ett övermått av folk i de i sig själv trånga och
osunda skeppen, kunde sjukdomar uppstå, vilka plägade medföra en
förfärande manspillan. Till att göra förhållandena än värre bidrog den
övervägande salta kosten, i sin tur medförande en stor förbrukning av öl och
vatten. När så tillgången av färskvatten minskades eller helt upphörde —
och det var ofta händelsen —- tillgreps det salta havsvattnet med dess för
hälsan menliga följder.
Man kan likväl säga, att sjöfolket synes i allmänhet ha behandlats
relativt väl, så mycket nu detta ord betydde i dåtidens Sverige. När åldern eller
i krig erhållna blessyrer gjorde båtsmannen otjänstbar — huru många voro
ej de, som i konungens tjänst blivit »förlamade»? — kunde nöden tränga
på i för oss okänd grad, om än överheten sökte komma hjälpande emellan.
Ett exempel hland de många! Om en fattig man — han hade varit båtsman
i 19 år och därunder blivit invalid i Johan III :s ryska krig — berättar en
urkund av år 1637, att han »måste nu med staven söka sin föda, är
dess-förutom en gammal och ålderstigen man över sina 90 år». Till hjälp i sitt
elände blev han befriad från skatt.
Av båtsmansnöjen är för Vasatiden blott ett värt att nämnas för dess
ovanlighets skull. Sålunda berättar Gustav Vasas samtida Olaus Magnus om
tornering till sjöss, som gick till på följande sätt (se bilden å sid. 96). Två
sjömän, väpnade med lans och sköld, ställde upp sig i aktern på var sin båt.
För säkerhetens skull hade de en sladd om livet för att icke drunkna. När
de båda båtarna under våldsam fart passerade varandra, gällde det för de
båda kämparna att söka stöta varandra i sjön. Råkade båda därvid att falla
i, ställde de upp sig igen för att fortsätta kampen, tills en hade segrat. Vid
lika lycka bilades kampen genom förlikning. Dylika torneringar höllos dels
för övnings skull, dels för att i tävlan visa männens skicklighet, men
brukades också såsom bestraffning.
Dåtidens färder till sjöss voro naturligtvis åtskilligt farofyllda. Skeppen
voro ofta svagt byggda — detta gällde kanske framför allt kofferdiskutorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
