Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religion, kyrka och skola. Av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars») och ägde en i Sverige då eljest okänd teologisk men även
humanistisk bildning och pedagogisk begåvning och därjämte intresse och
duglighet för lagstiftning och organisation. Mäster Lars fängslade väl ej på
samma vis som en Luther genom geniala höjder och mörka djup, som
tvingade människor att lystra till och lidelsefullt ta parti för eller emot,
eller en Olaus Petri genom föreningen av profetisk nitälskan och
konstnärligt enkelt framställningssätt. Men han ägde i stället det harmoniska
väsendet, jämvikten och måttfullheten, den naturliga överlägsenheten, som
icke behövde starka åtbörder. Man kan karakterisera honom som en sund
kristen människa. Ett musikaliskt anlag och en stilla humor liksom
jämnade ut sinnets spänning i många svårigheter. Detta, jämte Lars’ förmåga
att klokt bedöma det för tillfället möjliga, medverkade väl till det
märkvärdiga förhållandet, att den orolige och despotiske kungen med Vasablodets
sjudande lidelse dock under alla kastningar i sin politik bevarade
förtroendet till sin ärkebiskop. Men bakom denna anpassningsförmåga hos Lars
dolde sig en utomordentlig seghet i fasthållandet av sin sak för att slutligen
föra den till seger.
Väl var ärkebiskop Lars enkel och anspråkslös för sin person och
utnyttjade icke sin höga ställning till något pompöst framträdande; när han
av kungen erhöll medel att hålla sig med ett ansenligt hov, skänkte han i
stället pengarna till hjälp åt studerande. Men han var ingen svag eller
mjä-kig karl. Dokumenten visa, att han kunde bli en djärv och slagfärdig stridens
man, som ägde både näbbar och klor och visste att använda dem, när så
påfordrades. När biskop Sven Jacobi angrep ärkebiskopens kyrkliga
auktoritet och fordrade dennes fredliga underkastelse under påven och den
kanoniska lagen, svarade Lars med bitande satir och starkt patos: »Nog ha
vi lärt oss att med jämnmod bära skymford, men vi äro därför icke så
räddhågade att vi icke skulle våga öppet erinra Eder om Edert försök att
imponera på allmänheten med mycken prunk och åberopande av påven,
vilken senare hittills på ett ovärdigt sätt befläckar kyrkan ... Vi vitsorda
Eder kristliga omsorg om oss, men I inbjuden oss till en fred, som egentligen
är en sammansvärjning mot Kristi evangelium. Om en dylik endräkt faller
Eder i smaken, så haven denna förträffliga endräkt för Eder själva. Men
nog vore det bättre att I i stället för att värna om den påviska gudlösheten
arbetaden för att Edra anhängare måtte omfatta Evangeliets frälsande lära,
som I nu så brottsligt ställen Eder emot». Ärkebiskopen gav ej heller vika,
fast han hade sitt eget domkapitel som katolskt emot sig.
Sv. folket genom tiderna III. — 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
