Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religion, kyrka och skola. Av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORMANSKA PERIODEN.
Desto mer överraskande kom katastrofen för reformatorerna. Omkring
1538 medverkade olika faktorer att leda Gustav Vasas hela kyrkopolitik
bort från den nationella svenska linjen. För hans växande maktkänsla
passade bättre den tyske landsfurstens fulla kyrkoregemente. Han måste också
för styrelsens och förvaltningens behov alltmer anlita tyska medhjälpare,
som påverkade honom. I hans ord och handlingar kom en helt ny
själv-härlig och tyrannisk anda i förening med ökad retlighet och misstänksamhet
inför varje yttring av annan mening. Rikets fulla övergång till evangelisk
tro hade Gustav ej längre någonting emot. Den stämde bäst med hans
personliga religiositet, och han ville nu snarast påskynda lutherdomens seger
— men tillika som ett medel att ställa kyrkan helt under kunglig ledning.
Den i sina inre angelägenheter självstyrda folkkyrkan skulle omgestaltas
till en ren statskyrka. Ett sådant beroende av staten stred mot både Olaus
Pelris och Laurentius Andreæs religiösa uppfattning, och de sökte på olika
vis motsätta sig konungens politik. Naturligen drabbades de av kungens
onåd. En åtgärd av Olaus kom bägaren att rinna över. I Sverige som i
Tyskland kunde den evangeliska förkunnelsen ej omedelbart bära synbar
frukt i folklivet. Den katolska fromheten försvagades väl men utan att
ännu ersättas med en personligt vunnen evangelisk. Den katolska
kyrko-disciplinen upphörde, men det gick sakta med fostran till evangelisk
sedlighet. Det var ej blott skolväsendet, som i övergångsbrytningen sjönk tillbaka.
Råheten syntes snarast tilltaga, och den fick sitt mest syn- och hörbara
uttryck i vardagslag i svenska folkets gamla skötesynd, svärjandet. Mot detta
vände sig nu Olaus i en flammande predikan i Storkyrkan, vilken han
också lät trycka under titeln »Emot de gruvliga eder». Han förmodade där,
att det ökade svärjandet, som var uppfunnet av »den argaste djävulen
nederst i helvetets avgrund», skvdle draga efter sig själva den yttersta dagen.
Nu brukade emellertid konung Gustav själv gärna ge sin kraftkänsla uttryck
i svordomar, och Olaus utpekade detta tämligen tydligt i sin predikan,
under framhållande att predikanterna ej av risk för »kunglig onåd’fingo
låta hindra sig att i tid och otid förmana höga och låga, förty djävulen
skämtar intet med oss ty skola vi icke heller skämta med honom». Predikan
var ej heller ett skämt utan en handling av utmanande djärvhet. När så
även ärkebiskop Lars vände sig mot kungens ekonomiska framfart, slog
denne till. Ärkebiskopen kunde som alltid försiktigt böja undan och invänta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
