Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vasahovet som tongivande inom konstens och modets värld. Av Karl Erik Steneberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samling tornerschabrak förvaras i Livrustkammaren; deras stormönstriga
dekoration räknar med rörelse och avståndsverkan. Guldbroderade
rid-darskört och med »rosentaft» beklädda lansar ingå i Erik XIV:s
tornerings-rekvisita.
Torneringarna voro emellertid inga ofarliga nöjen. Sedan flera olyckor
inträffat, särskilt den franske konung Henrik II :s död 1559, började de
avlösas av mindre riskfyllda ryttarspel. Särskilt ringränningen kom nu i
ropet. Vid denna gällde det att i karriär sticka sin lans genom en
upphängd ring. Den sista torneringen i Sverige hölls vid Gustav II Adolfs
bröllop 1620. Ringränningar omtalas här redan under 1500-talet, och de
bibehålla sin ställning under hela nästa århundrade för att sedan upplivas
i Gustav III :s karuseller. Vid Johan III:s bröllop med den 16-åriga Gunilla
Bielke i Västerås 1585 hölls såväl tornering som ringränning. Enligt
bestämmelserna vid detta tillfälle skulle den, som kom »sirligast» in på
banan eller var bäst rustad, få fördans eller ett pris, men den som rände
över snöret med sin glaven (lans) skulle dansa med stugukronan bakom
dörren. Pris gåvos i form av pärlkransar eller smycken; vid Erik XIV:s
kröning utdelade prinsessan Cecilia på tornerbanan klenodier, som hade
formen av ett svärd, en hjälm, en tornerhandske eller dylikt.
Utförliga protokoll och ordningsregler berätta om de ridderliga lekar,
som under 1580—90-talen höllos vid hertig Karls hov i Nyköping. Man
tornerade här till häst »över skranken» eller till fots. Varje riddare fick
drabba tre gånger med sin glaven och sedan göra fem slag med svärdet,
och det gällde att ha brutit flest lansar och svärd. Vid ringränningen
tillföll priset den, som oftast tog kransen (ringen). Den, som rände lansen
över snöre eller krans, skulle bära en narrkåpa, allom till lust och kortveil.
Skickligheten var emellertid obetydlig, som man ser av protokollen, och
man lyckades i allmänhet blott stöta till ringen.
Måhända fick den andra avdelningen av hertig Karls vapenfester, det
inledande upptåget, röna större framgång. Här gick den ädla tävlan ut på
FOLDER VID DENNA SIDA. Fri tornering i Miinchen 1568. Vid här återgivna tävling
gällde det att bryta lansen mot motståndaren samt träffa med svärdet — fem slag med
detta voro tillmätta varje riddare. Jfr de i texten skildrade vapenlekarna vid hertig Karls
hov i Nyköping. En viss föreställning om de senare ger förteckningen över
Nyköpings-rustkammaren vid dess överflyttande till Stockholm år 1600: den räknar 135 tornersvärd
och 193 »rännestkuddar». — Kolorerad gravyr ur Hans Wagner, »Kurtze doch gegrundte
beschreibung etc.» (Munchen 1568). Kungliga biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
